på det andra fartyget, som fortfor att följa efter dem. --— Hvilken fiende fruktar ni i dessa farvatten? återtog herr de la Gucrche. — Mänga. — Ahl! . — Här ha vi engelsmän, spanjorer, till och med portugisare, för att nu inte tala om de värsta, danskarne. — Är då inte fred och vänskap rådande mellan Holland och dessa folk? —Ett bittert leende krusade kaptenens läppar. — Min herre, ni är ung ännu, sade han; om ni hade grått skägg såsom jag, skulle ni veta att för närvarande finnes det icke någon fred på jorden. Religionskrigen och eröfringskrigen ha uppretat alla folk mot hvarandra; rär andra förevändningar saknas, slåss man för att slåss. På hafvet slåss man för att plundra och röfva. Vi lefva i en förderfvad tid, då en ond ande tycks ha bemäktigat gig alla ejälar. — BSåledes misstänker ni denne seglare, vare sig han är dansk eller engelsk, för mindre goda afsigter? -Ja. Och märk väl att då jag nyss uppräknade de fiender, vi ha att frukta, talade jag icke om de okända. — De okända? — De äro de farligaste. -— Ah! — Och de talrikaste.