qvarnar ingenting värdt? frågade herr de la Guerche. -— Jag tror, du gör narr af mig, kättare. Judarne vilja icke mera låna mig några pengar mot hypotek af mitt slott, fiskdammarne äro torra, skogarne nedhuggna, ängarne barare än en munks hufvud, och qvarnarne stå stilla, emedan det ej finnes någon säd att mala. Nej, jag får lof att stanna och fortsätta min botgöring. Gud gifve att jag måtte bli helbregda till sist! — Du har alltså träffat på en ny baronessa Igomer? — Ack! ja; Thekla heter i dag Olotbilde . Olothilde de Mireval. Hon är tjugu år gav mal, brunett och har vackra ögon. Jag är mycket olycklig. Renaud kböll en stund sin näsduk framför ögonen och tiilade: i — Du må alltså ligga mitt hjerta för fröken de Pardaillans fötter och säga henne att en stackars adelsman håller på att dö af kärlek till henne i ett frimmande lund. — Det vill säga i slottet Mireval. — Förrädare!... Huru olycklig man än är, måste man dock mnågonstädes bo. Omfamna mig, och må Gud hålla sin hand öfver dig! Ifall Clothildo icke förmår bota mig, kommer jag efter dig om fjorton dagar. Samma natt lemnade Armand Louis la Rochelle.