— Intet; jag är, hvad jag var, en man som reser. — Du reser? Till Wien, Madrid, Neapel? Tala, du lägger mig på sträckbänken. — Min stackars vän, jag far tillbaka till Sverige. — Ack! då får du ju se Diana, jag menar fröken de Pardaillan, utbrast Renaud. Lofva mig att du sök-r få veta, om hon händelsevis kommer ihåg en adelsman vid namn Renaud de Chaufontaine. — Hvarför vill du inte sjelf förvissa dig derom? Jag föreställer mig att fröken de Pardaillan skulle bli ytterst glad om hon finge återse dig. — Tror du det? — Jag är säker derpå. — Ack, det är omöjligt! suckado Renaud. Jag kan icke utsätta mig för faran att nödgas mottaga en korg. Det vore en alltför stor förödmjukelse. Hon har dukater i oändlighet, skogar att uppvärma hela kungariken med, slott gom kunna rymma hela armåer, och ädelstenar sedan att blända alla kyrkans kardinaler med. Men jag... jag stackare har blott min värja och honom der, Carquefou, således när allting kommer omkring... intet. — Tack för komplimangen! mumlade Carquefou. — Men är då slottet Chaufontaime med sina parker, sina skogar, sina ängar, sina