— Intet; jag är, hvad jag var, en man
som reser.
— Du reser? Till Wien, Madrid, Neapel?
Tala, du lägger mig på sträckbänken.
— Min stackars vän, jag far tillbaka till
Sverige.
— Ack! då får du ju se Diana, jag menar
fröken de Pardaillan, utbrast Renaud. Lofva
mig att du sök-r få veta, om hon händelsevis
kommer ihåg en adelsman vid namn Renaud
de Chaufontaine.
— Hvarför vill du inte sjelf förvissa dig
derom? Jag föreställer mig att fröken de Par-
daillan skulle bli ytterst glad om hon finge
återse dig.
— Tror du det?
— Jag är säker derpå.
— Ack, det är omöjligt! suckado Renaud.
Jag kan icke utsätta mig för faran att nöd-
gas mottaga en korg. Det vore en alltför
stor förödmjukelse. Hon har dukater i oänd-
lighet, skogar att uppvärma hela kungariken
med, slott gom kunna rymma hela armåer, och
ädelstenar sedan att blända alla kyrkans kar-
dinaler med. Men jag... jag stackare har
blott min värja och honom der, Carquefou,
således när allting kommer omkring... intet.
— Tack för komplimangen! mumlade Car-
quefou.
— Men är då slottet Chaufontaime med
sina parker, sina skogar, sina ängar, sina