es Tidningsöfversigt. Öresundsposten läses följande tänkvärd uppsats: Folken vänjas från barndomen vid van ställda begrepp om ära. Barnet har knapp lärt sig läsa förrän man sätter i dess hände; läroböcker, som skola bilda och förädla des: fosterländska sinnelag, Hur lösa dessa sir uppgift? På hvarjo blad i historien får bar net lära hur de hädangångna storheterna, som man behagat kalla hjeltar, fört mördande krig till höger och venster; med hvilket gladt till. mötesgående det trogna folket offrat pengar och arbete, lycka och lif för så stora och ädla syften som det eller det grannfolkets kufvande; hur en oförgänglig ära omstrålar de namn, hvilkas egare visat största blodtörst och fyndigaste svek eller slagits vildast. Sådant utsädet är, sådan blir frukten. Nationalhat och ett förvändt begrepp om fosterländskhet och ära — so der det frö, som hos barnet ofta nog utsås genom dylika läroböcker. IL häfdatecknarel Stort är ert ansvar, då I så undervisen det folk, hvars forntid I velat framhålla. Den historia, som på hela ark omnämner och till skyarno upphöjer en Alexander, en Cosar, en Napoleon. en Carl XII, har mången gång endast några korta rader och några förbigående ord för mensklighetens välgörare, Ändrar historieskrifvaren sitt hittills följda system; ger han största utförlighet och egnar han högsta uppmärksamhet åt de stora fredliga krafter, som befrämjat hans fäderneslands framsteg på bildningens och den materiela utvecklingens bana, och i stället endast i förbigående och varnande påpaskar de blodfläckar, som vidlåda den förflutna tiden; då skallisanning hos det uppväxande slägtet mogna en ny frukt: aktning för andra folk och deras lycka, verklig kärlek till fädernas bygd och till den ära, som ensam står och som drar sin kraft ur det fredliga arbetet. Vilja författarne till de historiska läroböckerna inslå en dylik väg, de skola då i sanning göra sig väl förtjonta om sitt fädernesland.