Vår halfofficiela hoftidning, Aftonbladet, har tagit särdeles illa vid sig deröfver att vi uti föregående artiklar visat att endast svårare utrikes förvecklingar, hvilka vore af natur att deras reglerande icke tål något uppskof, kunde betraktas som en giltig anledning för regeringen att på sätt som skett sammankalla riksdagen till urtima möte, då tiden för den lagtima riksdagen var så nära förestående. För att riktigt göra ned oss, tager den halfofficielle till sin gamla taktik, att söka inbilla allmänheten att vi skulle vara anhängare af ett abselut försvarslöshetssystem derför att vi anse vårt försvarsväsendes ordnande vara ett värf af den stora och omfattande betydelse att fyra månader förr eller senare icke dervidlag kan spela någon stor roll. För att nu göra saken klar för Aftonbladet, såvidt det är möjligt att göra en sak klar för en tidning som är så frenetiskt krigsentusiastisk, vilja vi göra bladet uppmärksam på den stora skilnad som är emellan dem, hvilka, i likhet med Aftonbladet, med all gevalt önska kasta oss i krig och med dem som visserligen önska att vi skola ordna vårt försvarsväsende, men att detta må sko i fredens och icko i krigets syften. Det förra partiet afvaktar med otålighet ögonblicket då ett krig åter skall bryta uti Europa och är färdigt att spricka af längtan efter att vi då måtte vara fullt i ordning, så att vi ej måtte förlora ctt ögonblick, utan genast från början kunna spela en roll, och att deticke en gång till må hända att dessa ryktbara 422,000 Mand og Ham selyt endast komma att existera i herrar krigsskandinavers fantasi. Deraf denna otålighet och brådska med allt hvad till vårt försvarsväsen hörer. Deraf alla dessa tendenshistorier om preussare och ryssar, Warangerfjord och Karlskronas fara, m. m., m. m., som i oändlighet på senare tider producerats af den krigsskandinaviska pressen. Hela detta parti söker visserligen att på allt sätt dölja sina verkliga afsigter och gifva sig sken af att endast vilja väpna oss för vårt försvar; men ju mera man följer dem på spåren, desto mera klart blir det att de ändock till slut ämna, kosta hvad det vill, kasta oss i den stora europeiska striden och att de derför göra allt för att hålla krigsentusiasmen vid lif. Det andra partiet åter består af dem som visserligen vilja att vi skola ordna vårt försvarsväsen på sådant sätt att vi kunna försvara oss om vi blifva anfallna, men som deremot icke hysa dessa romantiskt-militära reverier, hvilka stadigt hålla våra krigsskandinaver uti en sorts yrsel, hvarunder de ej kunna gifva sig tillfreds med mindre in att allt blir så snart som möjligt stäldt på krigsfot. Det är temligen klart att detta andra parti, hvilket vi kalla fredsparti, icke kan fatta att vårt beväpnande skulle stå så för lifvet Bom det förutsättes att det skulle göra, då urtima riksdag anses nödig i och för denna sak, när det endast är 4 månader till den ordinarie. Fyra månader äro en bagatell i en nations lif, aldra helst då det rörer ett lands försvarsväsendo, hvilket förut enligt vederbörandes eget medgifvände under sista tiden blifvit så vårdslösadt att det, oaktadt det kostar mer än 20 millioner rår per år, befinner sig i det fullständigaste lägervall. Ingen kan djupare än vi vara öfvertygade om vigten af att det tages itu på