rer R—— SX Från Utlandet. Förlängningen af Thiers presidentskap har gjort ett godt intryck öfver allt, der sympatier för Frankrike och dess återupprättade lycka på grundvalarne af inhemskt lugn och fredliga afsigter mot utlandet finnas. Makternas sändebud i Paris ha å sina regeringars vägnar lyckönskat den åldrige presidenten öfver den unga republiken. Den af franska nationalförsamlingen antagna lagen angående Thiers presidentskap är af följande lydelse: CNationalförsamlingen, tagande i öfvervägande nödvändigheten af att åt Frankrikes regering gifva den fasta form, som de närvarande förhållandena kräfva, samt att de offentliga myndigheterna emellan åstadkomma nödvändig enhet genom att gifva ett nytt prof på förtroende åt innehafvaren af den exekutiva makten, på grund af de framstående tjenster, han gjort sitt fädernesland, och dem, han otvifvelaktigt kommer att ytterligare göra, beslutar: Art. 1. Hr Thiers skall, med titel af republikens president, utöfva de funktioner, som uppdrogos åt honom den 17 februari 1871. Art. 2. Hr Thiers makt skall hafva samma varaktighet som nationalförsamlingens. Art. 3. Republikens president skall vara ansvarig för alla sina utfärdade påbud, kontrasignerade af någon af ministrarne, och presidenten eger rätt att i nationalförsamlingen begära ordet, då han så anser vara af behofvet påkalladt. — Ministrarne skola likaledes vara ansvariga och skyldiga att inför nationalförsamlingen afgifvaräkenskap. Som man af ofvanstående lag finner, är nu republiken i Frankrike ett lagligt faktum och Thiers såsom republikens president utrustad med en ganska vidsträckt regentmakt. En gammal vän till Thiers påminde honom — berättar en utländsk tidning — nyligen om hans gamla ryktbara ordspråk: le Roi regne et ne gouverne pas (fCkonungen regerat men styr icke) och frågade, om det icke vore oförenligt med denna grundsats, att hr Thiers såsom statschef 4styrt så mycket com han gör på sitt personliga ansvar och genom sitt uppträdande på nationalförsamlingens talarestol. Visst icke, svarade Thiers lifligt, tnationalförsamlingen är nu konung, och så länge jag är den kungens minister, skall jag visst icke tillåta honom att styra.t Glais-Bizoin, den bekante f. d. ledamoten af nationalregeringen, har tillsändt Gambetta en skrifvelse, hvari ban uppmanar denne att kraftigare än hitintills tillrättavisa dem, som oaflåtligt angripa och nedsvärta september-revolutionen och dess män. Glais Bizoin begär, att Gambetta skall förelägga nationalförsamlingen den fråga, om september-revolutionen var berättigad eller icke. Blir svaret ja, så måste majoritetens medlemmar upphöra att angripa mnationalförsvars-regeringen ; blir svaret nej, böra de upphöra att sitta i en på olaglig grund vald församling och lemna rum åt det störtade kejsardömats representanter. .Glais-Bizoin sjelf uttalar den åsigt, att statshvälfningen af den 4 september var den fredligaste och ärorikaste Europa bevittnat. Det är naturligt, att de epokgörande händelser, som under det senaste året timat i Frankrike, framkallat en hel historisk litteratur. Som bekant, ha generalerna Faida