I några föregående nummer ha vi redo-
gjort för hufvudpunkterna i det nya förslag
angående armån samt rust- och rotehållet,
hvaraf åtminstone vissa delar lära vara äm-
nade att underställas den urtima riksdagens
pröfning.
Om numera någonting som står i sam-
manhang med regeringens behandling af för-
svarsfrågan skullo kunna framkalla förvå-
ning, så vore det att regeringen så till
ellofte timman fördröjt offentliggörandet af
ett sådant förslag som det nu föreliggande.
När det nogare betraktas, befinnes det nem-
ligen, i hvad det rörer indelningsverket,
vara just detsamma som det olyckliga Kall-
steniska förslaget, hvaromkring den frivilliga
räddningskåren skarado sig under förra riks-
dagen ; och då det ej var annat man ville
frambära, än detta dödfödda foster, borde
man väl hunnit komma fram dermed så ti-
digt att det blifvit möjligt diskutera det på
folkmötena och inom pressen.
Dessa af goda vänner på förhand så kal-
lade grundliga lindringar i rust- och rote-
hållarnes besvär, hvilka skulle utgöra qvin-
tessensen i det nya förslaget, genomgingo
redan förliden vår inom representationen en
behandling af den art, att man skulle trott
det regerimgen borde förlorat smaken för
dylika lindringsförslagt. Det är nemligen
en inom riksdagen allmänt känd sak, att se-
dan regeringen visat sig mycket morsk i
sin proposition angående försvarsväsendet
och i densamma alldeles icke ville veta af
några .indringart samt efter att, vidare,
det offentligen tillkännagifvits att regerin-
gen ämnade stå som ex man för sitt förslag,
så började under fortgången af diskussionen
modet: med eng att sjunka och en freds-
dufva utsändes till andra kammarens majo-
ritet, eller med andra ord: statsrådet Bred-
berg uppträdde och tillkännagaf sig. vara
anhängare af det Kallsteniska förslaget.
Huru detta tillkännagifvande mottogs, såväl
i första som andra kammaren, trodde vwi
sannerligen att regeringen skulle hafva i
alltför starkt minne för att den vågat ånyo
framkomma med ett förslag som mötte så
ringa sympatier.
Skall den urtima riksdagen blifva en i
stor skala repeterad företeelso af den art
som då förekom inom båda kamrarnes leder
— och vi föreställa oss äfven inom stats-
rådsrummets väggar — så beklaga viisang
ning en regering som så litet förstått sig
på att uppfatta tidens tecken. Hvad som
då passerade — fastän det ej blef föremål
för protokollisternas anteckningar — är allt-
för bekant för att vidare behöfva framdra-
gas, och särskilt tro vi att staterådet Bred-
borg kommer särdeles väl ihåg saken. När
man härtill lägger det.:sätt, hvarpå 1869
års riksdag upptog de då erbjudna lindrin-
garne, så vet man verkligen ej om man
skall förundra sig öfver naiveteten eller för-
arga sig öfver envisheten hos en regering
som hvarken tyckes begripa do svar, hvilka,
såsom 1869, lemnas offentligt genom riks-
dagsbeslut, eller de; som lemnas:man och
man emellan, såsom händelsen var vid stats-
rådet Bredbergs äfventyrtt.
Att nu återigen för tredje gången försöka
bjuda på dessa lindringar bevisar att rege-
ringen platt icke förmår uppfatta frågans
verkliga ställning. Regeringen, hvilken till
icke liten del består af mer eller mindre