I några föregående nummer ha vi redogjort för hufvudpunkterna i det nya förslag angående armån samt rustoch rotehållet, hvaraf åtminstone vissa delar lära vara ämnade att underställas den urtima riksdagens pröfning. Om numera någonting som står i sammanhang med regeringens behandling af försvarsfrågan skullo kunna framkalla förvåning, så vore det att regeringen så till ellofte timman fördröjt offentliggörandet af ett sådant förslag som det nu föreliggande. När det nogare betraktas, befinnes det nemligen, i hvad det rörer indelningsverket, vara just detsamma som det olyckliga Kallsteniska förslaget, hvaromkring den frivilliga räddningskåren skarado sig under förra riksdagen ; och då det ej var annat man ville frambära, än detta dödfödda foster, borde man väl hunnit komma fram dermed så tidigt att det blifvit möjligt diskutera det på folkmötena och inom pressen. Dessa af goda vänner på förhand så kallade grundliga lindringar i rustoch rotehållarnes besvär, hvilka skulle utgöra qvintessensen i det nya förslaget, genomgingo redan förliden vår inom representationen en behandling af den art, att man skulle trott det regerimgen borde förlorat smaken för dylika lindringsförslagt. Det är nemligen en inom riksdagen allmänt känd sak, att sedan regeringen visat sig mycket morsk i sin proposition angående försvarsväsendet och i densamma alldeles icke ville veta af några .indringart samt efter att, vidare, det offentligen tillkännagifvits att regeringen ämnade stå som ex man för sitt förslag, så började under fortgången af diskussionen modet: med eng att sjunka och en fredsdufva utsändes till andra kammarens majoritet, eller med andra ord: statsrådet Bredberg uppträdde och tillkännagaf sig. vara anhängare af det Kallsteniska förslaget. Huru detta tillkännagifvande mottogs, såväl i första som andra kammaren, trodde vwi sannerligen att regeringen skulle hafva i alltför starkt minne för att den vågat ånyo framkomma med ett förslag som mötte så ringa sympatier. Skall den urtima riksdagen blifva en i stor skala repeterad företeelso af den art som då förekom inom båda kamrarnes leder — och vi föreställa oss äfven inom statsrådsrummets väggar — så beklaga viisang ning en regering som så litet förstått sig på att uppfatta tidens tecken. Hvad som då passerade — fastän det ej blef föremål för protokollisternas anteckningar — är alltför bekant för att vidare behöfva framdragas, och särskilt tro vi att staterådet Bredborg kommer särdeles väl ihåg saken. När man härtill lägger det.:sätt, hvarpå 1869 års riksdag upptog de då erbjudna lindringarne, så vet man verkligen ej om man skall förundra sig öfver naiveteten eller förarga sig öfver envisheten hos en regering som hvarken tyckes begripa do svar, hvilka, såsom 1869, lemnas offentligt genom riksdagsbeslut, eller de; som lemnas:man och man emellan, såsom händelsen var vid statsrådet Bredbergs äfventyrtt. Att nu återigen för tredje gången försöka bjuda på dessa lindringar bevisar att regeringen platt icke förmår uppfatta frågans verkliga ställning. Regeringen, hvilken till icke liten del består af mer eller mindre