I tidningen Upsala läses:
Sistlidne vår inlemnades till regeringen en
af ett stort antal filosofie studerande under-
tecknad petition, hvari de begärde förlängning
af den tid, inom hvilken de ega aflägga dea
hittills gällande filosofie kandidatexamen. Näm-
da tid, som tilländagår med nästa vårtermin,
ville de petitionerande ha utsträckt till och med
1874 för kandidatexamens afläggande samt till
våren 1875 för fullgörande af öfriga, nu er-
forderliga prof för filosofiska gradens erhål-
lande. Petitivuen blet, om vi ej bedraga oss,
enhälligt och kraftigt förordad af den filosofi
ska fakulteten och det akademiska konsisto-
riet, hvilka myndigheter ansågo den först-
nämda af regeringen bestämda tiden alltför
kort. De studerande, som med ledning af
fordringarne för den nuvarande filosofie kan-
didatexamen ordnat sina studier, kunde omöj-
ligen på mersagde tid hinna aflägga sina exa-
mina, helst om de nyss börjat sina akademiska
studier. De skulle således, om ingen förläng-
ning af tiden beviljades, blifva nödsakade att
antingen atgå från akademien eller, så att
säga, börja på nyo, och enligt de fordringar,
som vederbörande uppställt för den nya filo-
sofiekandidat- och licentiatexamina, inrätta sina
studier, hvarigenom naturligtvis icke allenast
en betydligt längre tid, än som förut var be-
räknad, skulle erfordras, utan äfven de medel,
som mången endast med största svårighet
kunnat för sitt uppehäll vid akademien an-
skaffa, snart nog befinnas otillräckliga. Flera
omständigheter, och kanske icke minst den,
att många, hvaribland universitetets kansler,
ansågo sig ha skäl att betvifla de nu påbjudna
nya examinas ändamålsenlighet och gagn för
vetenskaperna, tala således bevekande för den
till regeringen inlemnade petitionens beviljande,
och de i saken intresserade hysa också det
hoppet, att regeringen ej skall finna orsak att
afslå deras begäran. Emellertid kunna de
studerande i detta afseende naturligtvis icke
hysa någon visshet, hvarför det vore högeligen
önskligt, att regeringen snart afgjorde saken,
ty naturligt är att de, osäkra som de äro, ej
så sköta sina studier, som de skulle göra,
ifall petitionens öde vore till deras fördel af-
gjordt.
I tidningen Söderhamnsposten läses följande
uppsats i en betjertansvärd fråga:
En stor brist i vår lagstiftning är att en
person kan en längre tid sitta häktad tillalad
för brott, som slutligen polir bevisadt att han
är alldeles oskyldig till. Hvad har han för
ersättning för den tid, som han måst inandas
fäångelseluften? Hvilken upprättelse har han
att vänta för att af domare och rättsbetjenter,
tyvärr ofta nog, tilltalas såsom vore han en
grof brottsling? MHvad-lider ej hans anseende
afratt sitta häktad, och ehuru, sedan det be-
farade brottet ej kunnat bevisas, hän förkla-
ras oskyldig, skall likväl en skugga ständigt
vidlåda honom. Dessa frågor ha vi blifvit
föranledda att framställa, emedan en person,
som efter all sannolikhet var oskyldig, i flera
veckor sutit häktad härstädes. . Drängen Carl
Svensson har nemligen blifvit häktad, på grund
deraf att han från en person skulle ha till-
gripit en portmonnä, innehållande en mindre
summa penningar. Målsogaren syntes vidare
aldrig till och hade dessutom uppgifvit falskt
namn, ty någon dylik person fanns ej inom
Mo socken, der han sade sig ha sitt hemvist.
Således ser det ut som den bestulne skulle
ha mera ondt samvete än den föregifne tjufven.
Carl Svensson bevisade sedan med två vitt-
nen att han hade köpt samma portmonnä en
tid förrän han hade blifvit anklagad för att ha
stulit densamma. Ehuru hans oskuld nu tyd-
ligen var ådagalagd, fick han likväl ytterligare
i åtta dagar sitta häktad, på det man skulle
få tid att efterspana den mystiske målsega-
ren (!) Vi tadla ej domstolen, utan en rätte-
gångsordning, enligt hvilken den personliga fri-
heten så lätt kan kränkas.
SRA EERO ESTENEEERAERRRE RA