I tidningen Upsala läses: Sistlidne vår inlemnades till regeringen en af ett stort antal filosofie studerande undertecknad petition, hvari de begärde förlängning af den tid, inom hvilken de ega aflägga dea hittills gällande filosofie kandidatexamen. Nämda tid, som tilländagår med nästa vårtermin, ville de petitionerande ha utsträckt till och med 1874 för kandidatexamens afläggande samt till våren 1875 för fullgörande af öfriga, nu erforderliga prof för filosofiska gradens erhållande. Petitivuen blet, om vi ej bedraga oss, enhälligt och kraftigt förordad af den filosofi ska fakulteten och det akademiska konsistoriet, hvilka myndigheter ansågo den förstnämda af regeringen bestämda tiden alltför kort. De studerande, som med ledning af fordringarne för den nuvarande filosofie kandidatexamen ordnat sina studier, kunde omöjligen på mersagde tid hinna aflägga sina examina, helst om de nyss börjat sina akademiska studier. De skulle således, om ingen förlängning af tiden beviljades, blifva nödsakade att antingen atgå från akademien eller, så att säga, börja på nyo, och enligt de fordringar, som vederbörande uppställt för den nya filosofiekandidatoch licentiatexamina, inrätta sina studier, hvarigenom naturligtvis icke allenast en betydligt längre tid, än som förut var beräknad, skulle erfordras, utan äfven de medel, som mången endast med största svårighet kunnat för sitt uppehäll vid akademien anskaffa, snart nog befinnas otillräckliga. Flera omständigheter, och kanske icke minst den, att många, hvaribland universitetets kansler, ansågo sig ha skäl att betvifla de nu påbjudna nya examinas ändamålsenlighet och gagn för vetenskaperna, tala således bevekande för den till regeringen inlemnade petitionens beviljande, och de i saken intresserade hysa också det hoppet, att regeringen ej skall finna orsak att afslå deras begäran. Emellertid kunna de studerande i detta afseende naturligtvis icke hysa någon visshet, hvarför det vore högeligen önskligt, att regeringen snart afgjorde saken, ty naturligt är att de, osäkra som de äro, ej så sköta sina studier, som de skulle göra, ifall petitionens öde vore till deras fördel afgjordt. I tidningen Söderhamnsposten läses följande uppsats i en betjertansvärd fråga: En stor brist i vår lagstiftning är att en person kan en längre tid sitta häktad tillalad för brott, som slutligen polir bevisadt att han är alldeles oskyldig till. Hvad har han för ersättning för den tid, som han måst inandas fäångelseluften? Hvilken upprättelse har han att vänta för att af domare och rättsbetjenter, tyvärr ofta nog, tilltalas såsom vore han en grof brottsling? MHvad-lider ej hans anseende afratt sitta häktad, och ehuru, sedan det befarade brottet ej kunnat bevisas, hän förklaras oskyldig, skall likväl en skugga ständigt vidlåda honom. Dessa frågor ha vi blifvit föranledda att framställa, emedan en person, som efter all sannolikhet var oskyldig, i flera veckor sutit häktad härstädes. . Drängen Carl Svensson har nemligen blifvit häktad, på grund deraf att han från en person skulle ha tillgripit en portmonnä, innehållande en mindre summa penningar. Målsogaren syntes vidare aldrig till och hade dessutom uppgifvit falskt namn, ty någon dylik person fanns ej inom Mo socken, der han sade sig ha sitt hemvist. Således ser det ut som den bestulne skulle ha mera ondt samvete än den föregifne tjufven. Carl Svensson bevisade sedan med två vittnen att han hade köpt samma portmonnä en tid förrän han hade blifvit anklagad för att ha stulit densamma. Ehuru hans oskuld nu tydligen var ådagalagd, fick han likväl ytterligare i åtta dagar sitta häktad, på det man skulle få tid att efterspana den mystiske målsegaren (!) Vi tadla ej domstolen, utan en rättegångsordning, enligt hvilken den personliga friheten så lätt kan kränkas. SRA EERO ESTENEEERAERRRE RA