En af de första verknivgarno af det nya lif, gom börjat pulsera i Rom, sedan staden blef införlifvad med Italien och med sina anors rätt förklarats som dess hufvudstad, blitver utan tvifvel, skrifver en korrespondent till Times4, realiserandet af en plan, som länge varit påtänkt, men hvilken under den påfliga regeringen säkerligen alldrig skulle blifvit annat är ett fantastiskt och tomt projekt — vi mena undersökningen af Tiberns botten. Italienarne, som nu för första gången sedan Coanstantins tid känna att den stora staden är deras egen, hafva en nästan gränslös föreställning om de konstskatter, som Tibern under de senaste 3,000 åren hopsamlat under sin gula sand. Hvarje revolution, säga de, har nödgats betala sin tribut till floden. Det var Tibern som sålunda, bland annat, mottog en förhatlig kejsares statyer, hans rustning och till och med hans diadem jemte öfriga insignier. I mer olyckliga tidskiften, då Alarik, Genserik och Totila eller i ännu senare tider normannerna, tyskarne och österrikarne föröfvade sina våldsbragder å Roms gator, hade dess invånare, som förlorat hoppet att rädda lifvet, inga andra utvägar att stäfja våldsverkarnes roflystnad än att åt Tibern anförtro de skatter, som eljest otvifvelaktigt skulle fallit i de plundrandes händer. 4Tibern vill beständigt ha skatti, heter det bland Roms befolkning, och de samlade skatterna af det, som i floden blifvit nedsänkt eller tappadt, ha ytterligare blifvit ökade genom eldsvådor, öfversvämningar, förolyckade fartyg, lastade med den gamla verldens och medeltidens rikedomar, samt genom instörtade tempel och palatser. Vi kunna tänka oss, hvilka under skulle komma att fägna våra ögon, om vi kunde befalla oceanen att återgifva oss hvad han döljer i sitt djup; men Tisern rullar sina vågor öfver — om än icke en så stor och rik, dock åtminstone lika intressant samling af lemningar från forntiden, hvilka i århundraden ha lefvat orubbade och endast väntat på den företagsamma generation, som skall bringa dessa -länge gömda skatter i dagsljuset4. Planen till en genomgående utgräfning och undersökning af Tibernsa bädd har nu blifvit upptagen af ett italienskt bolag, i spetsen för hvilket står den välbekanta hr Alessandra Castellani, men som för öfrigt har tillförsäkrat sig modverkan af många konstnärer, fornforskare och andra lärda män i Europa och Amerika, hvilka alla varit mycket verksamma i att påskynda börjon af ett företag, som efter deras åsigt blott alltför länge uppskjutits. Detta företag är hvarken någon handelseller finansoperation. De, som ha satt detsamma i gång, vänta ingen annan orsättning för sitt besvär och sina utgifter än den ofantliga vinst för konst och industri och för den arkeologiska vetenskapens alla grenar, som detta företag måste medföra. Bolaget räknar följaktligen på understöd från det andra bolag, som för icke läggo sedan bildades för att skydda staden mot Tiberns periodiska öfversvämningar, hvaremot den påfliga regeringen hvarken kunde eller ville utfinna något medel. Mången erfarenhet från uppdämningarne af Thomsen kommer här att tillgodogöras, och bolaget uppmuntras från alla håll till sitt stora, nationela företag, bland annat också af ett bankirhus i Paris, som eger nästan oinskränkt kredit och som å mycket frikostigt (Rotbschild?), som erbjudit sig att förskottera de första utgifterna.