Kl. half 4 skulle affärden ske. Vi hunno fram till ort och ställe några minuter före denna tid. Pling, plång, ljöd högtidligt halffyraslaget från Riddarholmskyrkans ståtliga vorn, men fartyget rörde sig icke ur fläcken. Passagerarne voro ganska få, och vi beklagade den ringa uppmuntran, som syntes komma den spekulative tillställarens bemödanden till del. Men Wallman, ehuru en lindrig oro afspeglade sig i hans, nu som alltid, skinande och. jovialiska anlete, smålog ändock. Pling, pliog, plang ljöd om en stund treqvart-på-fyraslaget, men ännu var landgången icke intagen. De tåligt väntande passagerarne utgjorde, efter hvad jag tyckte, till det mesta hyggliga medlemmar af familjerna Andersson, Pettersson och Lundström och sutto tysta och högtidliga som i kyrkan. En fröken Pettersson fann till och med allt så stilla och fridfullt, att hon sakta inslumrade, oaktadt hon intagit en sittande, kapprak ställning på en af Upsalas föga beqväma akterdäckssoffor. För hvarje minut ökades emellertid antalet af män, qvinnor, barn, hundar och matkorgar, och Wallman log — log så, som ingen annan. Med honom inträffar nemligen den egenheton, att då han blir riktigt glad, så krypa ögonen ett godt stycke in i hufvudet och bli osynliga. — Den ena tillskrysklade ettan efter den andra dök ned i den belåtne tillställargng jätteficka, Men tiden led oeh klockan slog fyra. — Nu kommer han! — skrek Wallman till och slog samman händerna af förtjusning. — Hvem? ,,. kungen? — stammade den af ropet hastigt uppväckta fröken Pettersson, — Bas-tuban, vet jag! Det är ju den, vi väntat på; hvart skulle man ta vägen utan den, tror hon? — genmälte Wallman. Sen bas-tuban väl intagit sin plats bland de öfriga instrumenterna, inelusive piccolan, triangela och trumman, kommenderas ändtligen: in med landgången, och så, under det musiken uppspelte melodin till Sätt maskinen i gång, herr kapten !, knogade gamla Upsala långsamt och säkert ut åt Mälarens blanka spegel, Vid Marieberg uppspeltes: Ack, hvad fröjd militärerna, och framför Karlshäll: Mitt lif er en våg — för der bor en sjökapten — upplyste hr Wallman — och utanför det minnesrika Stora Essingen ljöd den ena. Bellmansmelodien efter den andra, och de derstädes växande, gamla pilträden tycktes mig susa: Blåsen nu alla, Byggnaderna vid Stora Essingen äro temligen illa åtgångna af tidens tand, men så ha de ock varit med sen Bellmans tid. Värdshus finnes der ännu 1 dag, men der serveras numera ej annat än dåligt kaffe med sur grädde och svagdricka uppfyldt af döda flugor. Efter några ögonblicks tilläggning vid Drottningholms brygga, der nya lustresande ombord:ogos, tfortsattös. färden, och omsider .landades vid deöt trefligå, Snygga, väl hållna NorsOrg. f Snart uppspeltes i dess danspaviljong en yrande vals och unga herrarne Ånderssoh och fröknarne Pettersson . svängde lusteligasina ben, så att .svettperlorna droppade från tipparne af deras mer eller mindre genuina norrköpingsnäsor, Valser, polketter och fransäser omvexlad6 oupphörligts de senare afdansades dock. för utrymmets skull på en sandplan ute i sjelfva parken. Bland åskådarne bemärktes flera ståtliga fullblods borgfröknar, hvilkas lifliga, eldiga blickar tydligt sade: Ack, den som finge vara med! : Dock, glädjens stund är kort. Redan kl. 7 skedde affärden. Alla näsdukars sattes i rörelse och det blef ett viftande, som icke tog någon ända. Apropå vifta, så ha stockholmarne en verklig mani att dymedelst uttrycka sina sympatier. Alla både möjliga och omöjliga plagg få dervid göra tjenst, från .och med näsduken till och med sjelfva — chemisen, med en fik hvaraf tvenne badande Petterssöner helsade oss vid förbifarten i närheten i Klubben, . Så, under ständiga viftningar, skrattsalfvor och hornlåtar, kommo vi frampå. aftonqvisten till det af Wallman bekantgjorda-Kungshättan. Stället, just icke vackert, än mindre skönt, men trefligt, utgöres af en benghällj bevuxen med ett tiotal ,taniga; gleslöfvade aspar: och bebygdt med ett stycke schweizeri och en öppen dansbana. os Snart var äfven här dansen i föll gångs; om möjligt ändå mera lifligt än på Norsborg. Pio colan pep, klarinetten bölade, likt; en losåläppt glädjedrucken gödkalf, triangeln klingade, trumman skrällde och bas-tuban — den oförgätliga bas-tuban — prummade så, att fröken Pettersson skrek tjohej! af förtjusning. Slutligen blef dansen till den grad lifvad, att jag föreställer mig det icke kunnat tillgå annorlunda i fordomtima vid det bekanta tillfälle, då Hin Häle dansade hanebopolska en söndagsmorgon med de goda helsingarne på toppen af Haneboberget. — Men det började lida på tiden, så att alla skyndade ombord, och så bar det i väg hemåt i den ljumma sommaraattgn. NNK EA G RRENANTEaR RAS EU Alarevea fer SR AT OE