Kl. half 4 skulle affärden ske. Vi hunno
fram till ort och ställe några minuter före
denna tid. Pling, plång, ljöd högtidligt half-
fyraslaget från Riddarholmskyrkans ståtliga
vorn, men fartyget rörde sig icke ur fläcken.
Passagerarne voro ganska få, och vi bekla-
gade den ringa uppmuntran, som syntes komma
den spekulative tillställarens bemödanden till
del. Men Wallman, ehuru en lindrig oro af-
speglade sig i hans, nu som alltid, skinande
och. jovialiska anlete, smålog ändock.
Pling, pliog, plang ljöd om en stund tre-
qvart-på-fyraslaget, men ännu var landgången
icke intagen.
De tåligt väntande passagerarne utgjorde,
efter hvad jag tyckte, till det mesta hyggliga
medlemmar af familjerna Andersson, Petters-
son och Lundström och sutto tysta och hög-
tidliga som i kyrkan. En fröken Pettersson
fann till och med allt så stilla och fridfullt,
att hon sakta inslumrade, oaktadt hon intagit
en sittande, kapprak ställning på en af Upsa-
las föga beqväma akterdäckssoffor.
För hvarje minut ökades emellertid antalet
af män, qvinnor, barn, hundar och matkorgar,
och Wallman log — log så, som ingen annan.
Med honom inträffar nemligen den egenheton,
att då han blir riktigt glad, så krypa ögonen
ett godt stycke in i hufvudet och bli osynliga.
— Den ena tillskrysklade ettan efter den an-
dra dök ned i den belåtne tillställargng jätte-
ficka,
Men tiden led oeh klockan slog fyra.
— Nu kommer han! — skrek Wallman till
och slog samman händerna af förtjusning.
— Hvem? ,,. kungen? — stammade den
af ropet hastigt uppväckta fröken Pettersson,
— Bas-tuban, vet jag! Det är ju den, vi
väntat på; hvart skulle man ta vägen utan
den, tror hon? — genmälte Wallman.
Sen bas-tuban väl intagit sin plats bland
de öfriga instrumenterna, inelusive piccolan,
triangela och trumman, kommenderas ändtli-
gen: in med landgången, och så, under det
musiken uppspelte melodin till Sätt maskinen
i gång, herr kapten !, knogade gamla Upsala
långsamt och säkert ut åt Mälarens blanka
spegel,
Vid Marieberg uppspeltes: Ack, hvad fröjd
militärerna, och framför Karlshäll: Mitt lif
er en våg — för der bor en sjökapten —
upplyste hr Wallman — och utanför det
minnesrika Stora Essingen ljöd den ena. Bell-
mansmelodien efter den andra, och de der-
städes växande, gamla pilträden tycktes mig
susa: Blåsen nu alla,
Byggnaderna vid Stora Essingen äro temli-
gen illa åtgångna af tidens tand, men så ha
de ock varit med sen Bellmans tid. Värdshus
finnes der ännu 1 dag, men der serveras nu-
mera ej annat än dåligt kaffe med sur grädde
och svagdricka uppfyldt af döda flugor.
Efter några ögonblicks tilläggning vid Drott-
ningholms brygga, der nya lustresande om-
bord:ogos, tfortsattös. färden, och omsider .lan-
dades vid deöt trefligå, Snygga, väl hållna Nors-
Org.
f Snart uppspeltes i dess danspaviljong en
yrande vals och unga herrarne Ånderssoh och
fröknarne Pettersson . svängde lusteliga- sina
ben, så att .svettperlorna droppade från tip-
parne af deras mer eller mindre genuina norr-
köpingsnäsor, Valser, polketter och fransäser
omvexlad6 oupphörligts de senare afdansades
dock. för utrymmets skull på en sandplan ute
i sjelfva parken. Bland åskådarne bemärktes
flera ståtliga fullblods borgfröknar, hvilkas
lifliga, eldiga blickar tydligt sade: Ack, den
som finge vara med! :
Dock, glädjens stund är kort. Redan kl. 7
skedde affärden. Alla näsdukars sattes i rö-
relse och det blef ett viftande, som icke tog
någon ända.
Apropå vifta, så ha stockholmarne en verk-
lig mani att dymedelst uttrycka sina sympatier.
Alla både möjliga och omöjliga plagg få der-
vid göra tjenst, från .och med näsduken till
och med sjelfva — chemisen, med en fik
hvaraf tvenne badande Petterssöner helsade
oss vid förbifarten i närheten i Klubben, .
Så, under ständiga viftningar, skrattsalfvor
och hornlåtar, kommo vi frampå. aftonqvisten
till det af Wallman bekantgjorda-Kungshättan.
Stället, just icke vackert, än mindre skönt,
men trefligt, utgöres af en benghällj bevuxen
med ett tiotal ,taniga; gleslöfvade aspar: och
bebygdt med ett stycke schweizeri och en öppen
dansbana. os
Snart var äfven här dansen i föll gångs; om
möjligt ändå mera lifligt än på Norsborg. Pio
colan pep, klarinetten bölade, likt; en losåläppt
glädjedrucken gödkalf, triangeln klingade, trum-
man skrällde och bas-tuban — den oförgätliga
bas-tuban — prummade så, att fröken Petters-
son skrek tjohej! af förtjusning. Slutligen
blef dansen till den grad lifvad, att jag före-
ställer mig det icke kunnat tillgå annorlunda
i fordomtima vid det bekanta tillfälle, då Hin
Häle dansade hanebopolska en söndagsmorgon
med de goda helsingarne på toppen af Hane-
boberget. — Men det började lida på tiden,
så att alla skyndade ombord, och så bar det
i väg hemåt i den ljumma sommaraattgn.
NNK EA G RRENANTEaR RAS
EU Alarevea fer SR AT OE