Åsen RN ET
Något om presenter från det all-
imänhna, å andra sidan sedt.
Från en aktad författare, som åtskilliga
gånger förut genom vår tidning yttrat sig
i dagens brännande fråga, hafva vi haft
nöjet mottaga nedanstående uppsats:
Innan det förestående urtima riksmötet
börjar — ett riksmöte, hvars beslut blir af
en bestämmande inflytelse, ej allenast för
Vårt försvarsväsen, utan äfven för vårt
framtida kulturtillstånd och folkets inbördes
förhållanden, enär det hufvudsakligen kom-
mer att inverka på ställningen af vår tal-
rikaste befolkningsklass — må vi ej tröttna
ätt för svenska folket och dess representan-
ter påpeka alla olägenheter, som med det
från cna sidan så omsorgsfullt omhuldade
indelningsverket ega sammanhang.
De, som å nämnda ena sida haft sina egna
eller trott sig ha allmänna intressen att be-
vaka, slå omkring sig med två kardinal-
fraser: fosterländskhet — och yrkande att
det: allmänna, eller statsintresset, ej kan
genom roteringens eftergift göra en present
åt de roteringsskyldiga, samt att dessa åda-
galägga oförskämdhet uti en sådan fordran,
hvaruti man ej kan bevekas att se ett rätt-
vist vederlag emot en annan åtagande för-
bindelse af vida mera omfattande och,
för landtbefolkningen isynnerhet, tryckande
natur.
Det fosterländska ligger naturligtvis i
helgden af det bestående, derför att det är
våra fäders inrättning; under denna inrätt-
ning äro vi födda och uppvuxna och dermed
gkola vi gå i grafven, utan afseende på hvad
folket och landet under förändrade förhål-
landen ha för gagn derutaf, Likväl enas
flertalet af folket, till och med militärer af
erfarenhet, uti erkännandet af att indel-
ningsverket är till många delar odugligt och
att dessa delar äro just af en sådan beskaffen-
het att de, i stället för att gifva krigs- och
försvarsyäsendet styrka, tvärtom i hög grad
försvaga det och dertill utgöra den stående
grunden till klagomål öfver hela anordnin-
gens orättvisa. Bland annat är den ifråga-
rande högst olämpliga delen af indelnings-
verket dess utvidgning i krigstid till den
privilegierade frälsejorden, hvarigenom denna,
som under freden eller landets normaltill-
stånd, antingen alldeles eller mot en ringa
vakansafgift är befriad från afgälder till
försvarsyerket, vid uppkommande krig skall
uppsätta ett visst antal krigsfolk och hästar.
Vi fråga, om ej hvarje tanke på nutidens
krigföringssätt måste utdöma åtminstone
denna del af inrättningen, hvilken endast
kunde vara af någon betydelse den tid, då
krigen ofta förekommo, då adeln var ute-
slutande frälsejordegare, dertilljemförelsevis
rik och framför allt af tidsandan, begreppet
om sin ära och äfven af sitt intresse upp-
fordrades att draga i fält med så stort an-
tal väl beväpnade män som möjligt! Sjelf
var denne jordegare då för tiden alltid va-
penöfvad och egde utsigt att såsom anförare
för sin skara kunna utmärka sig och vinna
medborgerligt inflytande genom krigiskt
rykte, som skattades högstaf allt och vär
kanske den mest betydande sporren till
fosterländskheten på krigets stråt. Krig-
föringen inskränkte sig för öfrigt då till att
med frankt mod och glafyen i hand.göra
våldsamma anfall, och den rätt och slätt