färlig ed gick öfver hans läppar. Två dra-
goner passerade förbi honom.
— Adjö, spöke! ropade Carquefou lugnad.
Armand Louis, Adrienne och Dominique hade
nu fått ett godt försprång. Dragonerne voro
spridda åt alla håll som en flock åkerhöns.
Somliga hade hunnit hit, andra dit, några
samlade sig omkring den ryttare, hvilkens
häst nyss stupat.
— Kommer du ihåg den gamla berättelsen
om Horatius och de tre Curiatierne? sade
Renaud till Carquefou.
— Ja, nog har jag hört den alltid...
— Nåväl, för att tillskynda dig ett nöje,
vill jag visa huru Horatius bar sig åt; olyck-
ligtvis kan jag icke bjuda dig på mer än två
Curiatier.
Efter att ha yttrat detta, lät Renaud sin häst
vända, red i sporrsträck mot den förste af de
två förföljande dragonerna och krossade huf-
vudet på honom med en pistolkula. Den an-
dre ville fly, men hans häst hade redan mistat
andan och störtade, hvarpå Renaud hoppade
ur sadeln, satte spetsen af sin dolk mot den
kullslagne ryttarens strupe och sade:
— Jag skänker dig lifvet, om du vill söga
mig sanningen.
— Hvad önskar ni veta? frågade ryttaren,
som var bedöfvad af fallet.
— Hvad heter den svarte mannen, hvilkens
häst störtade nyss?
Dragonen såg sig om och svarade: