jag är ädelmodig och önskar icke syndarens
död. Innan vi börja striden, må vi tänka efter,
hurudan ställningen är å ömse sidor: ni äro
två, vi deremot tjugu. Att söka göra mot-
stånd vore således både onyttigt ech enfal-
digt. Lemnen flickan åt mig, tömmen era
börsar — jag behöfver pengarne för bröllops-
kostnadernas bestridande — kasten era värjor
ifrån er och återvänden hem... På dessa
vilkor skall jag skona er; gå ni inte in på
dem, komma ni ej ur detta rum med lifvet.
Ännu hördes icke den af Carquefou utlof-
vade hvisslingen.
— Hvad han dröjer! tänkte Renaud.
Don Gaspard vred sina mustascher.
— Ni äro barn, tillade han; en af mina
min skall komma genom detta fönster, en
annan skall snart slå in denna dörr; huru
kunna ni ens tänka er möjligheten af att frö-
ken de Souvigny skulle vara nog oartig att
icke följa dem, då de leda henne ut? Tjugu
andra vänta härnere, färdiga att ge oss hand-
räckning vid första tecken. Motstånd vore
löjligt.
— Ja, mer än löjligt, mumlade he:r Matheus.
I detta ögonblick hörde man lätta steg
nedanför fönstret.
Ätven i korridoren hördes någon gå helt
sakta.
— Nå, mina herrar, hvad säga ni? frågade
don, Gaspard.
Och med fingret pekade han på rutan, bakom