Ur en år 1754 i Stockholm hos Lars Sal-
vius tryckt bok med titeln Caracterer eller
Sede-Bilder af Människor meddela vi orda-
grannt följande koegtliga skildring af
En sprätthök,
från hvilket slägte, såsom läsaren finner, vår
tids snobbar ingalunda vanslägtats:
De utvärtes sinnen — heter det — söka
behagligheter, som kunna förlusta själen. Hon
öjes igenom munnen af det som smakar
; men ännu mera af det, som smakar
äckert. Således se ögonen gärna det som är
vackert, men häldre det somt är skönt. Häratf
kommer åtrån hos en människa, at vilja be-
haga, och at öka sin behagelighet igenom
prydaad och graunlåt, Detta faller andra i
tycket och mäste fördenskul visas igenom
präktiga kläder, krusiga åtbörder och smyckat
tal. En, som häri öfverskrider alt mått, och
vil synas öfverträffa alla andra, kallas hos oss
en Sprätthök. Fan är,den förste, som här-
mar efter nya bruk i kläder. Han har mycket at
syssla med sina rynkor och uppslag... Hat
ten måste ibland vara låg, iblaud. åter hög och
syfta ät Polen e.. Putsningen af hans hår är
det angelägnaste. Han stiger för spegelon
och betraktar gin skappad. Han finner sig
väl hyfsad, svingar om och r sig bifall
med en finger knäpp. Han yfves, går och
sprätter: stundom kommer han sväfvande,
som han ginge i vatten; stundom hoppar han
på tå, och gör luftsprång, såsom i dans.
När han kommer in på ot Caffö-hus, sitter
hatten på sned, han hvisslar et stycke, och
låter se sig, som han ingen såge. Så sätter
han sig vårdslöst på en stol, kastar benen i
kors, och faller in i djupa tankar. Han sprin-
ger up til en, som han icke känner, och be-
römmer den täcka hjärtungen Cloris: han häl-
sar på en bekant, och berättar för den tredje
sit kärleksäfventyr om natten. Han ledsnar
och går på dörren. Nu är det roligt at se
sprätthöken åka i vagn. Han vräker sig i et
hörn, sitter med en grinande åtbörd, och an:
ser alla för pack, som går förbi til fots.
Ibland Fruentimmer är en sprätthök mäckta
sysselsatt: han vil ställa sig in med alla, och
tycker huru den ena afvundar den andra hans
höfligheter. Det roar honom; men han mär-
ker icke huru de förståndige le åt hans ga-
lenskap. Fär ha se en Flicka i fönstret, så
sprätter han mera än eljest. I talet är han
lika tvungen, som i klider och åtbörder:
Tillförene kommo våra Sprätthökar ifrån
sina resor på främmande orter: Nu födas de
äfven hemma och arta sig lika väl. Atskilna-
den är allenast, att de förre glömde alldeles
bårt moders-målet; mon, desse tala Svenska,
dock at de svärja på Fransöska. Mik, en
ätthök måste för all ting kunna faseligon
-