Ur en år 1754 i Stockholm hos Lars Salvius tryckt bok med titeln Caracterer eller Sede-Bilder af Människor meddela vi ordagrannt följande koegtliga skildring af En sprätthök, från hvilket slägte, såsom läsaren finner, vår tids snobbar ingalunda vanslägtats: De utvärtes sinnen — heter det — söka behagligheter, som kunna förlusta själen. Hon öjes igenom munnen af det som smakar ; men ännu mera af det, som smakar äckert. Således se ögonen gärna det som är vackert, men häldre det somt är skönt. Häratf kommer åtrån hos en människa, at vilja behaga, och at öka sin behagelighet igenom prydaad och graunlåt, Detta faller andra i tycket och mäste fördenskul visas igenom präktiga kläder, krusiga åtbörder och smyckat tal. En, som häri öfverskrider alt mått, och vil synas öfverträffa alla andra, kallas hos oss en Sprätthök. Fan är,den förste, som härmar efter nya bruk i kläder. Han har mycket at syssla med sina rynkor och uppslag... Hat ten måste ibland vara låg, iblaud. åter hög och syfta ät Polen e.. Putsningen af hans hår är det angelägnaste. Han stiger för spegelon och betraktar gin skappad. Han finner sig väl hyfsad, svingar om och r sig bifall med en finger knäpp. Han yfves, går och sprätter: stundom kommer han sväfvande, som han ginge i vatten; stundom hoppar han på tå, och gör luftsprång, såsom i dans. När han kommer in på ot Caffö-hus, sitter hatten på sned, han hvisslar et stycke, och låter se sig, som han ingen såge. Så sätter han sig vårdslöst på en stol, kastar benen i kors, och faller in i djupa tankar. Han springer up til en, som han icke känner, och berömmer den täcka hjärtungen Cloris: han hälsar på en bekant, och berättar för den tredje sit kärleksäfventyr om natten. Han ledsnar och går på dörren. Nu är det roligt at se sprätthöken åka i vagn. Han vräker sig i et hörn, sitter med en grinande åtbörd, och an: ser alla för pack, som går förbi til fots. Ibland Fruentimmer är en sprätthök mäckta sysselsatt: han vil ställa sig in med alla, och tycker huru den ena afvundar den andra hans höfligheter. Det roar honom; men han märker icke huru de förståndige le åt hans galenskap. Fär ha se en Flicka i fönstret, så sprätter han mera än eljest. I talet är han lika tvungen, som i klider och åtbörder: Tillförene kommo våra Sprätthökar ifrån sina resor på främmande orter: Nu födas de äfven hemma och arta sig lika väl. Atskilnaden är allenast, att de förre glömde alldeles bårt moders-målet; mon, desse tala Svenska, dock at de svärja på Fransöska. Mik, en ätthök måste för all ting kunna faseligon