Versailles-regeringen och Kommunen. Krigsrätterna i Versailles ha som bekant nu börjat sin verksamhet för att ransaka och döma öfver den parisiska kommunens ledare. Det var hög tid, att de gjorde detta — utropar tidningen Times — och fortsätter sålunda den 7 dennes i en ledande artikel: Ännu återstår dock mycket för att franska regeringen skall komma på klar fot med rättvisan. Två månader ha blifvit använda på förberedande undersökningar; 18 eller 20 af de värst komprometterade fångarne ha först stälts inför skranket; hvar och en af dessa kan komma att begagna sig af sitt olika försvarssystem, och 230 vittnen ha blifvit inkallade för att höras. Rättegången mot insurrektionens chefer kan komma att täfla med Tichborneska processen i längd. Under tiden låtsar man icke om den stora massan af fångar, som qvarhålles i fängelse, utan att inställas för rätta, utan att förhöras, ja, till och med utan att identifieras. Ung och gammal, skyldig och oskyldig, försmäkta vecka efter vecka, utan att komma i åtnjutande af den rätt, som i alla civiliserade länder tillkommer äfven den gröfsta brottsling, nämligen att inom viss tid ställas inför vederbörlig domstol och frigifvas, derest ingenting mot honom kan bevisas. Enligt den åsigt, som synes råda i Versailles, är det tids nog att tänka på verktygen sedan man expedierat deras ledare; men om än klokheten och mildheten slutligen taga ut sin rätt, har dock den långvariga fångenskapen tillskyndat denna massa menniskor ett öfvermått af lilawden, sådane som de värsta öfverbevisade brottslingar näppeligen någonsin fått undergå. Officiela tidningen meddelade härom dazen ett svar på nägra anmärkningar, som framstälts i denna tidning, i hvilket uppgafs, att åtgärder vidtagits för att förbättra fångarnes ställning. Detta gläder oss att höra, men af vår korrespondents i Paris bref kan ses, att vi icke äro ensamme om att tro, det denna förändring måtte härleda sig från allra färskaste datum. Ännu helt nyss var orangeriet i Versailles samma smutsiga håla som vår korrespondent i nämde stad beskref. Regeringens organ berättar oss, att barnen nu förvaras i en särskild del af byggnaden och icke längre äro hopblandade med de fullvuxna, såsom de voro då vår korrespondent såg dem. Att barnen ens någonsin kunna hållas fängslade såsom politiska fångar tyckes icke förefalla någon i Frankrike besynnerligt. Ett verksamt ingripande till förmån för dessa olyckliga kan man endast ha att vänta från franska folkets återvaknande mensklighotskänsla. Långvarig hämdgirighetligger icke i dess karakter. Otvifvelaktigt undertrycktes den senaste insurrektionen med en grymhet, som fruktan alstrade, men samhället, för att begagna den populära frasen, är än en gång 4räddadt4, och både borgare och soldat böra ter förmå sig att komma ihog, att arhetaren är ivag broder. Paris är nu för mycket upptaget med de återyaknandeo affärerna och nöjena för att tänka på der lucka, som gjorts i dess befolkning; de mördade och fångne ihågkommas endast ide beklagansvärda hem, der de lemnat tomhet efter sig. Men det. finns nog rättrådighet och ömhet, iädelmodigt deltagande och medborgerlig stolthet hos hufi vudstadens invånare för att hos dem fram