Och förande mäster Hans glas till sina
läppar, tömde han det i ett drag.
Emellertid satte sig Armand Louis och
Renaud på hvar sin sida om bordet; den ene
lade framför sig ett par pistoler, den andre
en blänkande dolk.
Mäster Hans bleknade.
— Hvad vill det här säga? utropade han.
— Ack, det vill inte säga någonting annat
än att dessa herrar äro mycket rädda om er
helsa, utomordentlige man! svarade Carquefou ;
och de anse att ni på ett i högsta grad oro-
ande sätt försummar att sköta denna dyrbara
helsa ... Så till exempel promenerar ni i sko-
garne nattetid i sällskap med personer, som
se ut för att vara i stånd till hvad som helst.
— Jag? stammade mäster Hans.
— Just ni, hederlige kammartjenare. Men
luften är kall och fuktig om qvällarne; och
vidare vågar ni smyga er in i denne herres
slott genom en bakport och lemna det genom
stora porten. Hur kan man vara så oförsig-
fig; vägarne äro illa underhållna, man kan så
lätt falla omkull eller vricka foten.
— Det är ett misstag, min vän; jag har
för vana att, så snart det blir gväll, gå och
lägga mig, efter att ha läst min aftonbön.
— Man har känt igen er, mäster Hans; ni
hade på er den här ludna räfskinnsmössan,
som nu ligger bredvid er på bordet.
Den stackars betjenten försökte maka undan
mössan, on :