— Nu är det för sent att gömma den, fort-
for Carquefou; men för att förekomma att
något ondt skall kända er, önska nu dessa
herrar veta, hvem den person är, som lockar
er med sig på sådana farliga pilgrimsfärder,
och för hvilket ändamål ni tillsammans med
honom helsar på herr von Pappenheim vid den
tid på dygnet, då denne borde sofya.
Mäster Hans var i högsta grad bestört.
Hvad skulle han säga? Om han å ena sidan
hade framför sig ett par hotande pistoler och
en dolk, som blänkte helt olycksbådande, så
visste han å den andra att hans nådige hus-
bonde var förskräckligt sträng mot en hvar
som icke kunde hålla munnen, då det gällde
att bevara en hemlighet. Grefve Gottfried
tvekade icke att klyfva hufvudet på hvilken
som helst som sprang med sqvaller; detta var,
brukade han säga, det yppersta medlet ill
att få betjenter att bli tystlåtna. Mäster
Hans ryste; men midt i sin förskräckelse fick
han en id6; kunde man icke börja med att
visa ett exempellöst mod och sedan, ifall oför-
skräcktheten icke åstadkomme åsyftad verkan,
helt enkelt bli beskedlig och medgörlig igen?
— Och om det behagar mig att tiga? ut-
ropade han, i det han tog på sig en barsk
min och omfattade sitt värjfäste; känner ni
någon som är karl till att tvinga mig att
tala när jag inte sjelf vill det?
—Carquefou! ropade Renaud.
— Herr markis!