Å brynet, då plötsligt en häst hördes galoppera, och en ryttare, mörk och lätt som ett andeväsende, passerade förbi honom i vild fart. Huru fort flyktingen än red, hann dock Armand Louis i honom igenkänna den tyske betjentens hemlighetsfulle följeslagare. — Armand Louis utsträckte sin arm åt det håll, dit ryttaren styrt sin kesa. — Gå, spring, rusa härifrån! sade han; huru väl du än gömmer dig, skall jag lära känna din hemlighet. Oeh med säkra steg begaf han sig tillbaka till Grande-Fortelle. Följande dagen skyndade sig Armand Louis att uppsöka sin vän herr de Chaufontaine. — Du hade rätt, sade han till denne. Och han berättade i korthet för honom hvad som tilldragit sig den föregående qvällen. — Låtom oss rådslå med hvarandra, svarade Renaud; här ha vi nu ändtligen det äfventyr, hvarom jag uppsändt så många böner till himmelen. Må vi för all del icke låta detta tillfälle gå oss ur händerna! Vännen Carquefou får härmed tillåtelse att säga sin mening om saken. Carquefou suckade djupt. — Jeg känner en lukt af rått trä, sade han. Jag begär att bli gömd på något aflägset ställe, der ingen käpp kan nå mig. — Carquefou, min vän, återtog Renaud, du är bekant med herr von Pappenherms kammartjenare. Ditt bistånd är för oss i vår när