Å
brynet, då plötsligt en häst hördes galoppera,
och en ryttare, mörk och lätt som ett ande-
väsende, passerade förbi honom i vild fart.
Huru fort flyktingen än red, hann dock Ar-
mand Louis i honom igenkänna den tyske
betjentens hemlighetsfulle följeslagare.
— Armand Louis utsträckte sin arm åt det
håll, dit ryttaren styrt sin kesa.
— Gå, spring, rusa härifrån! sade han;
huru väl du än gömmer dig, skall jag lära
känna din hemlighet.
Oeh med säkra steg begaf han sig tillbaka
till Grande-Fortelle.
Följande dagen skyndade sig Armand Louis
att uppsöka sin vän herr de Chaufontaine.
— Du hade rätt, sade han till denne.
Och han berättade i korthet för honom hvad
som tilldragit sig den föregående qvällen.
— Låtom oss rådslå med hvarandra, sva-
rade Renaud; här ha vi nu ändtligen det
äfventyr, hvarom jag uppsändt så många böner
till himmelen. Må vi för all del icke låta
detta tillfälle gå oss ur händerna! Vännen
Carquefou får härmed tillåtelse att säga sin
mening om saken.
Carquefou suckade djupt.
— Jeg känner en lukt af rått trä, sade
han. Jag begär att bli gömd på något af-
lägset ställe, der ingen käpp kan nå mig.
— Carquefou, min vän, återtog Renaud, du
är bekant med herr von Pappenherms kammar-
tjenare. Ditt bistånd är för oss i vår när-