kunna lägga oss i bakhåll för din vän kammar-
tjenaren, medan han förplägar sig med det.
rara vinet?
— Mina herrar, det kan jag nog. Krogen,
som jag sjelf ofta besöker för samma vins
skull, tillhör mor Frisotte, en qvinna som
ännu har ett par lifliga ögon att förtjusa folk
med. Jag var en tid kär i henne... Men nu,
skall jag säga, nalkas just den tid då mäster
Hans brukar komma och helsa på mor Frisotte.
Om ni behagar följa mig dit, så låtom oss
genast anträda promenaden. Jag känner till
en och annan undangömd plats, der vi kunna
sitta och drömma, medan vi vänta på att han
skall komma ut från krogen. När hans hög-
het visar sig, vill jag — det måste herrarne
tillåta mig — tala till honom först, för att
hämnas på honom för den förskräckelse han
många gånger tillskyndat mig genom att putsa
Bin värja i min närhet.
— Bifalles, svarade Renaud.
Carquefou hade stigit upp; herr de la Guerche
följde hans exempel, och man satte sig i
gång. kn timme sednare voro Armand Louis
och Renaud framme vid mor Frisottes krog.
En röst hördes sjunga derinne.
— Den skälmen har redan hunnit ta sig
litet till bästa, hör jag, sade Carquefou.
De begge vännerna rådfrågade hvarandra
med blicken.
— Om vi i stället för att vänta härute,
skulle gå in? sade Armand Louis.