kunna lägga oss i bakhåll för din vän kammartjenaren, medan han förplägar sig med det. rara vinet? — Mina herrar, det kan jag nog. Krogen, som jag sjelf ofta besöker för samma vins skull, tillhör mor Frisotte, en qvinna som ännu har ett par lifliga ögon att förtjusa folk med. Jag var en tid kär i henne... Men nu, skall jag säga, nalkas just den tid då mäster Hans brukar komma och helsa på mor Frisotte. Om ni behagar följa mig dit, så låtom oss genast anträda promenaden. Jag känner till en och annan undangömd plats, der vi kunna sitta och drömma, medan vi vänta på att han skall komma ut från krogen. När hans höghet visar sig, vill jag — det måste herrarne tillåta mig — tala till honom först, för att hämnas på honom för den förskräckelse han många gånger tillskyndat mig genom att putsa Bin värja i min närhet. — Bifalles, svarade Renaud. Carquefou hade stigit upp; herr de la Guerche följde hans exempel, och man satte sig i gång. kn timme sednare voro Armand Louis och Renaud framme vid mor Frisottes krog. En röst hördes sjunga derinne. — Den skälmen har redan hunnit ta sig litet till bästa, hör jag, sade Carquefou. De begge vännerna rådfrågade hvarandra med blicken. — Om vi i stället för att vänta härute, skulle gå in? sade Armand Louis.