Revolutioner uppifrån — revolutioner nedifrån. Under denna rubrik meddelar en tysk tidning följande artikel af den bekanto publicisten och nationalekonomen G. Fr. Kolb: Våra fäders föräldrar upplefde den stora franska folkrevolutionen. Vi deremot ha under en lång följd af år endast sett revolutioner uppifrån, det vill säga furstar, störtade från tronen af furstar; så ha vi gett den i början af en kejsare understödde konungen af Sardinien afsätta hertigarne af Parma och Modena, erkehertigen af Toscana, konungen af Neapel och slutligen sjelfva påfven. Det italienska exemplet fann efterföljd i Tyskland. Konungen af Hannover, kurfursten åf Hessen och hertigen af Nassau måste dela sina italienska slägtingars ära, och andra suveräner i Tyskland äro med eller mot sin vilja gjorda beroende. Tror man nu, att sådana väldiga revolutioner uppifrån kunna försiggå utan motsvarande revolutioner nedifrån? Denna fråga har kommit mig att tänka på en afhandling af Fredrik den store, som icke finnes upptagen i hans samlade skrifter (förmodligen på grund af dess farliga tendens), utan blott i ett litet supplement till dem. Dönna afhandling har jig läst för mer än. 45 år sedan, men jag fann så mycket behag i densamma, att de väsentligaste momenten deri ännu stå klart för mitt minne. Gamle Fritz låter en romersk kejsare, om jag minnes rätt Marcus Aurelius, sitta på Capitolium och se en procession af munkar draga förbi. Förvånad stirrar kejsaren på denna märkvärdiga företeelse. Slutiigen vänder han sig till den mest framstående bland minkarne oche begär förklaring på gåtan. Den tilltalade, en pater Fulgentius, berättar då den garile kejsaren den underbara vändning, genom Guds nådiga skickelse, hvarigenom den enda sanna guden, de kristnes gud, kommit till väldet i stället för de hedniska gudarne. Den så kallade kejsaren öfver det romerska riket bodde nu i Wien, en liten stad vid Donaus strand; men i Rom herrskade påfven och — päter Fulgentius. Förvånad och skakande på hufvudet, lyssnade den filosofiska imperatorn till denna förklaring och utbröt slutligen: Ja, ja, då till och med det romerska riket gått under, så kommer väl turen också en gång till pater Fulgentius. Månpne man nui de högtstäende kretsar, hvärifrån dessa ofvanifrån kommande omhvälfningar utgått, har gjort klart för sig, hvilka återverkningar skola anknyta sig till dem? Från en. fredens och lugnets period, en period, under hvilken allt delvis stöd stillå, ha vi sedan år 1859 öeh ännu mer sedan 1864 öfvergått till en period, full af jäsning och krig, en period, under hvilken, som sagdt, revolutionerna utgått ofvanifrån. Det är egendomligt hos de tider, under hvilka en bestämdt utpräglad ström har öfvermakten, att alla inträffande händelser bidraga till att öka denna ström. Under en epok med utprägladt fredlig karakter medför hvarje försök att störa freden icke allenast ett afgjordt nederlag för dess upphofsmän, utan bidrager också i allmänhet till att befästa freden, till och med om det är en onaturlig fred. Men omvändt eger motsatsen också rum. Det lilla kriget