Revolutioner uppifrån — revolu-
tioner nedifrån.
Under denna rubrik meddelar en tysk
tidning följande artikel af den bekanto pu-
blicisten och nationalekonomen G. Fr. Kolb:
Våra fäders föräldrar upplefde den stora
franska folkrevolutionen. - Vi deremot ha
under en lång följd af år endast sett re-
volutioner uppifrån, det vill säga furstar,
störtade från tronen af furstar; så ha vi
gett den i början af en kejsare understödde
konungen af Sardinien afsätta hertigarne af
Parma och Modena, erkehertigen af Toscana,
konungen af Neapel och slutligen sjelfva
påfven. Det italienska exemplet fann ef-
terföljd i Tyskland. Konungen af Hanno-
ver, kurfursten åf Hessen och hertigen af
Nassau måste dela sina italienska slägtin-
gars ära, och andra suveräner i Tyskland
äro med eller mot sin vilja gjorda beroende.
Tror man nu, att sådana väldiga revolutio-
ner uppifrån kunna försiggå utan motsva-
rande revolutioner nedifrån? Denna fråga
har kommit mig att tänka på en afhand-
ling af Fredrik den store, som icke finnes
upptagen i hans samlade skrifter (förmodli-
gen på grund af dess farliga tendens),
utan blott i ett litet supplement till dem.
Dönna afhandling har jig läst för mer än.
45 år sedan, men jag fann så mycket
behag i densamma, att de väsentligaste mo-
menten deri ännu stå klart för mitt minne.
Gamle Fritz låter en romersk kejsare,
om jag minnes rätt Marcus Aurelius, sitta
på Capitolium och se en procession af mun-
kar draga förbi. Förvånad stirrar kejsaren
på denna märkvärdiga företeelse. Slutiigen
vänder han sig till den mest framstående
bland minkarne oche begär förklaring på
gåtan. Den tilltalade, en pater Fulgentius,
berättar då den garile kejsaren den under-
bara vändning, genom Guds nådiga skickelse,
hvarigenom den enda sanna guden, de krist-
nes gud, kommit till väldet i stället för de
hedniska gudarne. Den så kallade kejsaren
öfver det romerska riket bodde nu i Wien,
en liten stad vid Donaus strand; men i Rom
herrskade påfven och — päter Fulgentius.
Förvånad och skakande på hufvudet, lyss-
nade den filosofiska imperatorn till denna
förklaring och utbröt slutligen: Ja, ja, då
till och med det romerska riket gått under,
så kommer väl turen också en gång till
pater Fulgentius. Månpne man nui de högt-
stäende kretsar, hvärifrån dessa ofvanifrån
kommande omhvälfningar utgått, har gjort
klart för sig, hvilka återverkningar skola
anknyta sig till dem? Från en. fredens och
lugnets period, en period, under hvilken allt
delvis stöd stillå, ha vi sedan år 1859 öeh
ännu mer sedan 1864 öfvergått till en pe-
riod, full af jäsning och krig, en period,
under hvilken, som sagdt, revolutionerna ut-
gått ofvanifrån. Det är egendomligt hos de
tider, under hvilka en bestämdt utpräglad
ström har öfvermakten, att alla inträffande
händelser bidraga till att öka denna ström.
Under en epok med utprägladt fredlig ka-
rakter medför hvarje försök att störa fre-
den icke allenast ett afgjordt nederlag för
dess upphofsmän, utan bidrager också i all-
mänhet till att befästa freden, till och med
om det är en onaturlig fred. Men omvändt
eger motsatsen också rum. Det lilla kriget