Thiers uppträdde, som man torde minnäs,
mycket ifrigt emot nationalgardenas upphäf-
vande. Nu säges det, att franska rfegerin-
gen icke för nätvarände har för afsigt att
upplösa dessa garden, med undantag af i så-
dana fall, då politiska demonstrationer före-
tagas. Man väntar att, äfven under den nja
armöorganisationen, nationalgarden skola bi-
behållas inom fästningarne.
Arresteringarno fortsättas ännu dagligen i
Paris. Då talrika klagomål ingått öfver den
långsamhet, hvärmed krigsrätterna företaga
undersökningarne, har instruktionsdomrar-
nes antal blifvit ökadt med — hvilken opar-
tiskhet! — 100 officerare aff. d. Versailles-
armön. För att undgå hotande arresterin-
gar, som till större delen företagas på grund
af anonyma angifvelser, lärer en stor del af ar-
betarebefolkningen i Paris beslutit utvandrå.
Det påstås, att tedan öfver 11,000 arbetare
begifvit sig till Amerika. Också stegringen
i priset på alla lifsförnödenheter i Paris bi-
drager att förmå en del arbetare att öfver-
gifva den franska hufvudstaden; Journal
des Debats för den 1 dennes påstår, att man
mot de fångna insurgenterna ämnar använda
landsförvisning en masse i stället för depor-
tering på statens bekostnad till menniskoä-
tarne i Nya Caledonien.
I slutet af förra månaden hölls i Leipzig
ett socialistiskt möte under ordförandeskap
af Bebel. På detta möte talade Liebknecht
i två timmar om Paris-kommunen, VInterna-
tionale samt den europeiska pressen. Han
upphöjde de förra, men skildråde den senare
såsom lögnaktig och köpt. Morden på ge-
neralerna Clement Thomas och Lecomte kun-
de icke tillräknas kommunen, hvilken, då desse
mord föröfvades af demoraliserade liniesol-:
dater, ännu icke existerade. Kommunen ville
rädda republiken undan Thiers misstänkta.
kupper, och den hade gått tillväga med både
klokhet och återhållsamhet, hvilket bekräf-:
tats af engelska och italienska korrespon-
denter. Paris hade varit lugnt under kom-
munen; der existerade fullkomlig talfrihet
och kommersiel frihet. Visserligen hade flera
tidningar, som satt sig upp mot kommunens
auktoritet, blifvit indragna; men ett sådant
förhållande hade äfven Versaillesregeringen,
för att ej tala om Bismarck och Vogel von
Falkenstein, gjort sig skyldig. till. Det är
bevisadt, att de plundringar och utpressnin-
gar, hvarom man så mycket ropat, blott bero
på förtal. Kommunen hade i stället för att
angripa egendomen tvärtom sökt att bevara
en loflig näring för en del af befolkningen
samt skydda den mot de förnäma kommu-
nisterna. Kommunen hade sökt att för-
bättra. och höja qvinnans sociala ställning.
Nio tiondedelar af de uppbrända husen hade
råkat i brand genom Versaillestruppernas eld;
detta var fallet med Hötel de Ville. De hus,
kommunen sjelf antändt, voro få, och detta
antändande hade skett för att betäcka kom-
munisternas reträttlinie. De personer, som
tagits som gisslan och under den sista för-
bittrade striden skjutits, voro ej 65, såsom
man sagt, utan blott 23. Arkebuseringen af
gisslan hade ej skett på kommunens officiela
befallning. Versailles-trupperna hade dess-
utom redan då börjat utan förskoning mörda
tusentals män, qvinnor. och barn, hvaraf
många oskyldiga. Hade Thiers ej haft Bis-
marck att lita på, skulle Versailles-regeringen
aldrig undertryckt kommunen.
Öfverdriften i vissa delar af Liebknöchts
härofyan i korthet refererade tal behöfva vi
ej påpeka — men det sanningsenliga i åt-
skilligt lärer ej heller kunna förnekas af
hvarje opartisk.