— Skulle jag genera mig för en hugenott-
qvinna! Nej, visst inte!
Den sista stafvelsen stannade i Renauds
strupe, som Armand Louis redan omfattat.
Kampen blef långvarig och ursinnig; den af-
bröts endast då och då af herr de Chaufon-
taines utrop. Sedan båda två blifvit alldeles
uttröttade och andfådda, utan att den ene kunnat
besegra den andre, stodo de en stund overk-
samma ansigte mot ansigte, Renaud fortfaran-
de att tala i skämtsam ton, och Armand Louis
utom sig af förbittring.
— Fröken de Souvigny giftasvuxen!... en
vacker tanke! återtog den sednare. Känner
ni, herr markis, i denna del af landet någon
som skulle kunna göra anspråk på att få gifta
sig med henne?
— Ja, gudbevars! jag känner tjugu ädlin-
gar, som hvilken stund som helst kunna falla
på den idn att fria till henne, svarade herr
de Chaufontaine leende.
— Tjugu är en ziffra, icke något namn.
— Ett namn?... Nåja, till en början kan
jag nämna mig sjelf.
— Du!
Åter började striden, den blef ännu lång-
Vvarigare, ännu mera hårdnackad, ännu våldsam-
mare än nyss. Men ingendera gaf vika;
knytnäfslagen haglade ; den ene var blek som
döden, den andre röd som elden.
När slutligen de båda atleterna tumlat om-
kull 1 gräset, yttrade Armand Louis helt tvärt: