vågorna. Vi, åtta matroser och kaptenen, fi-
rade oss upp på däcket; kaptenen och jag
voro de första, som beträdde detsamma, och
ehuru vi i alla afseenden voro modiga män,
kan jag dock säga er, gossar, ätt till och med
den modigaste bland oss greps af förfäran vid
åsynen af den scen, som framställde sig för
våra blickar; det var för underbart, för gräs-
ligt att icke uppväcka den djupaste fasa.
Vi funno hvad viicke hade väntat: besätt-
ningen fulltalig; men — kunnen I väl tro
det? — denna besättning bestod ej af annat
än lik! Vid stormastens fot hvilade, fastsur-
rade med rep, två män på en österländsk
matta; den äldste, som var insvepti dyrbara
tyg, höll i sina armar sin unga följeslagare,
hvars hufvud hvilade mot hans bröst; vid si-
dan af dessa båda knäböjde en ung qvinna.
med ett fem å sex månaders barn vid sitt
stelfrusna bröst. Den scen, som mötte våra
blickar, då vi gingo in i salongen, var ännu
förfärligare: öfverallt i detta grafhvalf, rundt
omkring på sofforna lågo lik, hvilkas för-
vridna ansigtsdrag läto förmoda, att de hade
uppgifvit andan under våldsamma konvulsio-
ner. Om en stund kom kaptenen ut igen
med loggboken ock läste upp för oss innehål-
let af ett löst papper, som han funnit mel
lan dess blad. Detinnehöll en berättelse om
den katastrof, som hade förvandlat detta skepp
till en graf.
Denna förfärliga historia lydde sålunda:
Skeppet San Christoval tillhörde en redare
i Lissabon. Kaptenen hette Diego Salvedor
och han var stadd på resa till Ceylon. La-
sten bestod af portvin, cinober och några
fat arsenik.
Kort innan don Diego lemnade Lissabon
hade han äktat donna Manuela de Penaflor,
en ung flicka af utmärkt skönnet, som hade
samtyckt till att följa honom på hans resa
till Ceylon. Denna unga ficka hade af sina
föräldrar bortlofvats till en man med häftigt
och uppbrusande lynne och med råa och grofva
seder, men hon hade alltid på det bestämda-
ste satt sig emot sin familjs önskan, i det
hon förklarade gig hellre vilja gå i kloster än
äkta en man, för hvilken hon i sitt bjerta
blott kunde känna afsky. Don Zaccone, som
hade fått veta donna Manuelas svar och der-
jemte hade upptäckt, att don Diego var hans
rival, beslöt att hämnas på ett förfärligt sätt,
om de älskande någonsin gifte sig med hvar-
andra. Under det han afvaktade händelser-
nag gång, använde han alla möjliga hotelser
för att hindra deras giftermål.
Detta oaktadt firades bröllopet. Då det
unga paret emellertid kände don Zaccone, be-
slöto de att lemna Lissabon för att säkrare
kunna skydda sig för hans nedriga planer.
Då don Zaccone hade fått nys om denna de-
ras afsigt, uppgjorde han en djefvulsk plan
för att få åtfölja dem. Han förklädde och
förställde sig med utomordentlig skicklighet
och vände sig derpå till kaptenen på skeppet
San Christoval, don Diego sjelf, för att blifva
antagen som kock; listen lyckades och han
fick hyra.
Denna de nygiftas dödsfiende, som hade
förblifvit okänd af både den ena och den an-
dre, höll från detta ögonblick bådas Lif i
sina händer. Han lade noga märke till
hvilka rätter de åto och hvilka viner de
företrädesvis drucko, och sedan han fått
dessa upplysningar, grundade han på dem
sin hämdplan; han öppnade en arseniktunna
och tillsatte af detta gift ett så stort qvan-
tum till vinet och maten att det var till-
räckligt för att döda hela besättningen.
Det var femte dagen sedan San Christoval
hade lemnat hamnen. Don Diego hade ian-
ledning af sin födelsedag anordnat en fest
ombord, till hvilken han inbjöd samtliga
passagerarne. — Besättningen glömdes icke
heller. . Alla matroserna drucko för sin kap-
tens och hans unga bruds välgång. Den ena
skålen tömdes efter den andra; det var dö-
den, de drucko.
Från det ögonblick don Zaccone började
betänka de förfärliga följderna af sin råa
hämd, då han insåg, att han-ensam skulle
blifva gvar såsom den enda öfverlefvande
af alla fartygets passagerare och hela be-
sättningen, greps han af förfäran och sam-
vetsqval, och fattad af den svindel, som of-
tast bemäktigar sig förnuftet, då först sam-
vetet börjar att verka, störtade han sig i
vågorna, Bom för alltid slöto sig öfver ho-
nom.
Don Diego hade ännu styrka nog att ned-
skrifyva en kortfattad berättelse om dessa
detaljer på det papper som fanns i loggbo-
ken. Fem timmar efter denna ödesdigra
måltid var San Christoval ej annat än en
ofantlig likkista, gifyen till pris åt vågornas
godtfinnande.
Bland passagerarne funnos, enligt hvad
listan i kaptenens journal utvisade, två
systar de la Merci, hvilka reste till Ceylon
8 AT RA TT RA