som itän besatltningens sida; det närmade
sig vårt fartyg såsom jernet till magneten,
En oundviklig katastrof och en förfärlig död
hotade oss alla. Vi grepo alla hvar sin
handspak och i det ögonblick, då fartyget
kom på vår babordssida, lyckades vi att af-
värja stöten. Plötsligt dref en kastvind vårt
fartyg öfver på styrbords sida, och — Gud
var lof — endast denna omständighet hade
vi att tacka för att vi undgingo faran.
Finns ingen der: ropade kaptenen.
90 der, akter ut på skansen, vid relin-
gen!
I det vi med blickarne följde spökskeppet,
sökte vi att lösa denna förfärliga gåta.
Alt var orörligt ombord; ingen rorgängare
vid ratten, ingen utkik i märsen, inga ma-
troser, som manövrerade, men på skansen
kunde vi tydligt urskilja två hvita skepna-
der, hvilka stodo så orörliga som om de va-
rit fastnaglade på stället. De voro insvepta
i hvita kappor, som faddrade för vinden.
en gång prejade kaptenen fartyget med
sina lungors hela kraft, men förgäfves. Det
försvann i mörkret lika tyst som det kom-
mit. Uader do följande timmarne frågade
vi hvarandra, om det hela icke hade varit
en dröm eller ett foster af inbillningen. De
mest vidskepliga voro öfvertygade om att
djefvulen haft sitt finger meäd i spelet och
att vi hade att vänta oss en eller annan
olycka.
Allt gick väl ända till qvällen; men under
natten sprang vinden om till nordost och vi
länsade nu undan för fulla segel, med en ha-
stighet af 12 knop i timmen. Plötsligt ur-
skilde vi i nattens mörker en svart, oformlig
massa; rorgängaren styrde rätt upp mot den-
samma, hela besättningen var på däck med
blickarne häftado på det mystiska föremålet.
(Lossa skoten! skrek kaptenen, som nu
sjelf ställde sig vid rodret. Klart att vändal
Vi närmade oss nu på fem å sex kabelläng-
ders afstånd spökskeppet från föregående af-
ton; det var icke hvitt såsom förra natten,
utan alldeles svart, från vattengången till
masttopparne. Precis på samma ställe på
skansen stodo åter de två orörliga skepna-
derna, insvepta i sina hvita draperier, som
vid hvarje vindpust fladdrade i luften. Vå-
gorna sqvalpade mot fartygets sidor. Med
en viss sjelfbevarelsedrift grepo både mina
kamrater och jag till handspakarne, af hvilka
Here bräcktes då spökskeppet skrubbade mot
vårt fartyg. Vi trodde oss nu för andra
gången förlorade, men det hemlighetsfulla
skrofvet gled bort på vattenspegeln och för-
Bvann snart som en skugga i dimman. Föl-
jande dagen slog vinden plötsligt om till-syd-
ost; den tvang oss att ändra kurs och lät oss
löpa längst Madeleine-öarnes grund. Vipas-
serade tätt förbi åtskilliga fartyg, hvilka lågo
på kabiljofångst, men ingen af dem hade sott
den obekante seglaren. Under de följande två
vakterna fortfor ovädret, hvarför vi nödgades
lägga bi. Men den tredje natten voro vi åter
olyckliga; framåt kl. 2 på morgonen varskodde
utkiken fartyget; på kanonhålls afstånd tum-
lade spöket sig på toppen af vågorna, och lik-
som förut kunde man på samma ställe se de
två menskliga skepnaderna i hvita kläderna,
men denna gång försvann spökskeppet plöts-
ligt utan att hota oss med on sammanstöt-
ning, som också ofelbarligen skulle ha kros-
pat vår skeppssida och störtat oss alla i haf-
vet. Vi vräktes ännu i 24 timmar hit och
dit af ovädret, hvars häftighet tilltog allt mer
och mer, men på qvällen varsnade vi framför
oss Pine-Lights hamn, som var lugn som en
insjö och tycktes inbjuda oss att der söka en
tillflyktsort.
Den klippa, som bildar norra spetsen midt-
emot fyrtornet, höjde sig majestätiskt vid
horisonten och rätt förut utsände fyren, lik-
som i qväll, sina strålar med vexlande blin-
kar, som långt bort afspeglades af vågorna.
Kaptenen beslöt att löpa in till Pine-Light
för att qvarligga der till dess ovädret hade
rasat ut. Under det att vi närmade oss ku-
sten skakades luften af ett förfärligt brak.
Knallarne följde med lika mellantid på hvar-
andra men med oupphörligt tilltagande hastig-
het; luften var emellertid klar och genom-
skinlig, men det oaktadt sågo vi ingenting
och det var oss omöjligt att upptäcka hvari-
från detta buller hörrörde, hvilket liknade det
som uppstår vid en sjödrabbning. Plötsligt
ropade utkiken: Skeppet! Skeppet! Se der,
förut I
I det att vi med blickarne följde riktnin-
gen af hans arm, sågo vi skrofvet ligga på ett
klippref, som sträcker sig längs norra delen
af fastlandets kust, i riktning mot Labrador.
Masterna voro bräckta och fartyget, som steg-
rade sig såsom en ostyrig häst, högg hårdt
uti mot klipporna och började att skiljas i
sina fogningar ; de två, förut omtalade mensk-
liga skepnaderna visade fortfarande sina hvita
konturer för hvarje gång de krabba sjöarne
läto sitt fosforglänsande vatten spola mot yra-
2 SS AT TP 7