Arbetarnes orec.
Värt land har hittills dess bättro hört til
antalet af dem, som mindre än de festa an-
dra skakats af den stora massans buller-
samma framträngande mot hvad hon, vilse-
ledd, kallat sitt stora målt och hvilket vi-
sat sig icke ha varit liktydigt med att söka
vinna befrielse från en orättvisa och ett
tillbakasättande förtryck och dymedelst för-
söka skapa ett tillstånd af jemnlikhet och
sann förbrödring, utan fastmer att grunda
nya orättvisor — i omvänd ordning mot hit-
tills rådande förhållanden. Men svaga dy-
ningar af sjögången på den stora verlds-
oceanen kännas dock emellanåt äfven i vår
undangömda vik, t. ex. i de ej långt emel-
lan här förekommande arbetsinställelser samt
i de dels öppet höjda ropen, dels i mera
förtäckta ord framställda anspråken om ka-
pitalets jemnare fördelning, utan förutsätt-
nirg af lika arbete, flit, omtanke och spar-
samhet.
Att sådana sträfvanden emellertid aldrig
skola kunna vinna framgång är något, som
med tillförsigt kan förutsägas, ty d2 äro
fiendtliga mot samhällsordningens grundva-
lar, och denna fiendtlighet skall allt bjer-
tare framträda, ju allmännare civilisationens
och bildningens frukter hinna uppsamlas och
tillgodogöras, och i samma mån trubbas äf-
ven dessa sträfvandens udd. Vissheten härom
må utgöra en tröst under de mer eller min-
dre väldsamt frambrytande kriserna; men
dessa hafva icke desto mindre en stor dub-
bel betydelse, som icke får och icke kan
förbises. Dessa arbetarerörelser, som allt-
mer taga en allvarlig uppmärksamhet i an-
språk och hvilka framskjutit den 8. k. ar-
betarefrågan till ett af vårt århundrades
största, ännu olösta problemer, framsträcka
för samtidens blickar två pekfingrar, det ena
visande på det förflutna, som talar om skuld
och brott, det andra på framtiden, som bör
upprätta och försona.
Man må sätta sig på hur höga hästar som
helst, man må aldrig så många gånger med
hinsmelsfamnande åtbörder slå sig för sitt
bröst och fariseiskt betyga sin oskuld, så
kan man dock ej komma ifrån den saken,
att de monarkiska staternas stora massor,
de s. k. arbetande klasserna, alltid varit till-
bakasatta, aldrig åtnjutit menskliga rättig-
heter i vidsträcktare mått, än hvad en väl
afvägd klassordning medgifvit, och aldrig
beredts tillfälle utöfva medborgerliga rättig-
heter i jemnbredd och lika med öfriga sam-
hällsklasser. Detta sakernas tillstånd har
generation efter generation kunnat uppehål-
las och balanseras endast på ett vilkor, hvil-
ket man ock haft all möda ospard att ej få
rubbadt: nemligen de stora massornas okun-
aighet. Fortvaron in i våra dagar af denna
såjupa okunnighet kan ock endast förklaras
dderigenom, att den varit ett förträffligt me-
idel i de maktegandes hand. När nu dessa
massor, icke upplysta, utan retade, komma i
erfarenhet af sin makt och vilja hämnas på
samhället för lidna verkli a oförrätter, så är
det mer en naturlig sak, än någonting, som
bör väcka förvåning, att de äfven söka godt-
görelse för förmenta lidanden: det är blott
okunnighetens. mogna frukter, som samhäl-
tet dervid: skördar. Då erfarenheten, syn-
nerligen stärkt och ökad genom närvarande
tids händelser, visar omöjligheten af att
längre hålla fertalet i okunnighetens boja,