— Avd —
Emellertid hade striden åter begynt, den
fördes icke mellan härmassor utan mellan
kanoner. En fruktansvärd artillerield uppstod;
de väldiga skotten försatte sjelfva marken i
skakning. Å båda sidor hade man uppfört de
starkaste batterier, och nu pröfvade man hvil-
kendera parten kunde tvinga motståndaren till
tystnad.
Under det att himmel och jord darrade
samt kullar och skogar genljödo af det oupp-
hörliga dundret, hvilket lät som om alla onda
andar sluppit lös på Isted-heden och ville
undersöka sina rösters styrka, sof Uffe tryggt
och Jugnt och hörde icke det ringaste.
Efter en timmes förlopp väckte uppassaren
honom. Uffe gnuggade sig i ögonen och måste
använda en stund till att samla sina tankar,
innan han kom ihåg, hvar han var. Solen
lyste så vänligt in till bonom.
— Nej, se, utbrast Uffe, i det han sprang
upp och kastade en blick ut i det fria, blå
Limmel och klart solsken, det tycker jag om .--
Huru går det med striden?
—eDet går bra nog, de tyska kanonerna
äro icke läpgre så munviga och högljudda som
de voro nyss. Man har skickat bud efter
öfversten, jag tror, vi skola storma de fiendt-
liga skansarne.
— Bravo! utropade Uffe, det är jag nu sär-
deles lifvad för. Skaffa mig en häst, men
fort, fort, en häst! ?
UFFE SJELMS OCH PALLE LÖVER REORIFTaR 50f