ligger den ena skilnaden mellan gamla och
nya indelningsverket.
Den andra rörer sättet för soldaternas an-
skaffande. Enligt gamla bruket skedde detta
genom utskrifning. När behofvet påkallade
togs till soldat hvar tionde, högst sällan
hvar åttonde man på krono- eller skatte-
jord; och hvar tjugonde samt i svåra tider
hvar adertonde eller femtonde man på frälse-
jord. Detta medförde många svårigheter
och mycket missbruk. De nyutskrifna sol-
daterna saknade alltid öfning och ofta an-
lag för yrket; och icke sällan bände, att de
rymde undan och dolde sig i rikets aflägs-
nare och föga kända skogstrakter. Genom
de många till frälse sålda eller bortgifna
krono- och skattegodsen minskades ock an-
talet af de soldater, som man vid dylika ut-
skrifningar kunde erbålla. År 1620 t. ex.
fick man 8,298 man; men år 1671 blott
2,197. Härtill kom äfven en mängd under-
slef. Adel, prester, städer och ätskilliga
embetsmän hade mer celler mindre rättighet
att, som det hette, försvara, d. V-5- frikalla,
sina underhafvande från utskrifning. De,
som på sådant sätt beskyddades, fingo namn af
försvarskarlar. Härmed bedrefs mycket un-
derslef, och försvarskarlarne uppgingo till
ett antal, många gånger större än hvad det
rätteligen borde utgöra. Deraf minskades å
andra sidan antalet af soldater vid utskrif-
ningarne och af arbetare för jorden; båda
delarne, men isynnerhet den sista, till stor
skada för fäderneslandet. Det var isynnper-
het borgerskapet och adeln, som beskylldes
för detta missbruk. En enskild frälseherre
hade någon gång 60 till 70 försvarskarlar,
som voro till större delen olagliga, men
hvilka mycket ökade hans arbetsstyrka och
vinst. Likaså klagades öfver städerna. De
skulle uppsätta ett visst antal båtsmän och
deremot vara fria från utskrifning. Lockade
af denna trygghet, ditflyttade en öfverflödig
mängd karlar ifrån landet, hvilka blefvo
gerna mottagna och skyddade af borgerska-
pet, som dymedelst fick tjenstehjon för godt
pris, hvaremot jordbruket på landet beröf-
vades nödiga arbetare. Äfven om menighe-
terna berättas, att hela socknar falskeligen
föregåfvo sig höra till bergslager för att
derigenom slippa ifrån knektutskrifningarne,
hvarjemte bönderna voro outtömliga i hvarje-
handa påhitt. Isynnerhet plägade de rymma
undan eller ock förebära låtsade sjukdomar,
döfhet, ledvrickningar, benskador m. m. för
att derigenom slippa krigstjensten. — Att
också oärliga embetsmän skulle vid dessa för-
rättningar tillåta sig väld och egennytta,
kan lätt anas och blef ofta öfverklagadt.
Så hände t. ex. att de gingo sina slägtin-
gars och vänners drängar förbi och utskrefvo
andras, helst ovännens, och att de stundom
valde rika bönder blott för att dymedelst
tvinga dessa att genom mutor lösa sig fria
igen o. 8. v. En fördel af utskrifningarne
omtalas väl från dessa tider, nemligen att
redliga och kraftfulla mönsterherrar begag-
nade tillfället att rensa landet från en hop
vanartiga, lata, våldsamma och utsväfvande
personer, hvilka alltid först och främst to-
gos och skickades ut bland kulorna) Men
detta var också det enda goda, som utskrif-
ningarne medförde. I öfrigt voro de mycket
skadliga både för hären och jordbruket samt
5) Att dertill taga egentliga förbrytare var lik-
väl förbjudet, men skedde dock ofta, isynnerhet
när bristen på soldater var stor.