ganska mycket, hvarjemtlc inellun soldaten
och jordegaren föreföllo oupphörliga tvister,
ofta så småaktiga och invecklade, att de
omöjligen kunde genom några allmänna stad-
ganden förekommas. Jn annan del af man-
skapet och i synnerhet af rytteriet hade
kronohemman till underhåll; och icke blott
till inqvartering, utan till ordentliga bostäl-
len. Ryttaren skulle då afräkna sin lön på
gårdens ränta. Denna inrättning, som i syn-
nerhet tillhör Karl den nionde och Gustaf
Adolf, utgjorde ett tydligt närmande till det
senare indelningsverket. Så fingo soldat
eller ryttare sig anvisade de hemman, af
hvilka de skulle njuta lön och underhåll;
och man upplade öfver alla dylika lägenhe-
ter särskilda krigs-jordeböcker. Men dessa
inrättningar vunno aldrig stadga. De råkade
snart i oordning, särdeles genom de nästan
oupphörliga krigen från 1600 till 1660.
Ryttaren var för det mesta i fält. Hans
hemman blef då bortstädjadt åt någon dess
brukare. Denne fick småningom en genom
häfd uppkommen besittningsrätt till jorden,
hvarigenom sådana kronohemman på ett olof-
ligt sätt betraktades som ett slags frälse
mot vilkor, att innehafvaren underhöll af
desammas ränter en ryttare. Denne sednarc,
i stället för att sjelf vara boställsinnehaf-
vare, förvandlades så till sventjenare, en
slags väpnad legokarl åt den bonde, som
lyckats tillegna sig det ursprunglignn åt
ryttaren eller soldaten anslagna kronohem-
manet Missbruket var temligen allmänt.
Vi hafva redan förut anfört exempel deraf.
Ofta hände ock, att då ryttaren eller knek-
ten fallit, lyckades det för enkan att med
bjelp af slägt och grannar bemäktiga sig
och behålla det kronohemman, som varit åt
krigaren anslaget. Det troddes redan omkring
1638, att man i Finland hade på slikt sätt
frånsnillat kronan 2 till 3,000 hemman eller
kanske skatteräntor. Genom sådana folkets
tilltag blef krigarens underhåll försvåradt och
staten förlorade en mängd sig tillhöriga hem-
man. Dessa blefvo likaledes i betydlig mängd
förskingrade genom några regeringars allt-
för stora slöseri; nemligen att bortpanta,
bortskänka eller bortsälja kronohemman eller
räntor af skattebemman. Det blef visserli-
gen förbjudet att för dylika ändamål till-
gripa ifrågavarande krigsmanshemman. Men
sådant kunde icke af någon regering full-
komligt handhafvas, ty alltför stor var
egennyttan än på ena, än på andra sidan;
likaså oredan i det ännu på långt när icke
tillräckligt ordnade statsverket. De, som
genom köp, förpantning eller gåfva bekom-
mit dylika gårdar, sökte sedermera på hvarje-
handa sätt undandraga sig fullgörandet af
det knektunderhåll, som med lägenheten va-
rit förknippadt. Detta berättas isynnerhet
om åtskilliga bland de af Kristina utnämnde
grefvarne och om de krigsmanshemman, som
lågo inom deras nya, så kallade grefskap.
Flera gånger sökte väl regeringarne att
förekomma eller rätta dessa missbruk; och i
synnerhet Kristina utfärdade i sådant hän-
seende åtskilliga allvarsamma förordningar,
hvarjemte man tid efter annan upprättade
särskilda krigs-jordeböcker. Men fåfängt!
Oordningen och villervallan fortforo, och det
var derigenom, .som man slutligen kom på
den tanken att åt hvarje den svenska hä-
rens krigare anskaffa en mindre men sär-
skild och oförytterlig bostad, nemligen det!
så kallade ryttare eller soldattorpet. Deruti
