men hon hade ej sedan dess sett honom eller
hört ett enda ord ifrån honom.
I de allmänna tidningarne hade hon ofta
sett hans namn nämnas med heder och beröm,
men i hennes glädje härötver blandade sig
alltid -en pinsam känsla: ju mera Uffe gick
framåt, desto längre kom han från henne.
(Farväl, Nanna, och lef lycklig tills vi råkas
igen! Dessa ord ljödo ofta i hennes öron.
Intet löfte låg i dem, det var ju blott helt
enkelt en afskedshelsning, men kärleken har
ett skarpt öga och ett skarpt öra, och för
Nanna inneburo dessa enkla ord ett löfte af
Uffe alt han skulle komma tillbaka till henne.
Men hvarför kom han då icke? I flera måna-
der hade han uppehållit sig vid Dannevirke;
kunde han då ej med största lätthet ha skaffat
sig ett par dagars permission och besökt dem,
om han ännuu tänkte på dem?
Jägmästaren och hans hustru hade flera
gånger talat härom.
— Jag får väl lof att spänna för hästarne
och sjelf åka dit ned, för att hemta honom
från Isted-heden, likasom jag sist hemtade
honom från Fredericia, hade jägmästaren sagt,
men denna tanke kom dock icke till utförande,
och Nanna var ji själ ech hjerta belåten der-
öfver, ty kom Uffe icke af egen fri vilja, kunde
han hellre förblifyva borta.
Det Tar i oktober månad. Dagarne började
bli korta, och ljusen tändes tidigt. När då
tidningarne kommo, läste jägmästaren dem högt,