— TV ee
tillbakaslagna och drefvos in på de smala
skogsvägarne, der en förskräcklig trängsel och
förvirring uppstodo.
Slutligen störtade de utefter hålvägarne
mellan skogshöjderna nedåt Rendsborg till.
Willisen åkte i flygande fart genom staden
Slesvig och ropade:
— Dice Schlacht ist verloren!
Yon der Tann sprängde i vildt galopp genom
samma stad, ropande:
— Die Schlacht ist verloren!
Och embetsminnen, som brutit sin trohets-
ed, och de ränkfulla advokaterna ropade för-
färade:
— Die Schlacht ist verloren!
De hoppade upp på proviant-vagnarne för
att följa med den slagna hären till Rends-
borg: lögnens och förräderiets tid var nu förbi,
Danmark och sanningen hade segrat.
Den danska hären inryckte icke genast i
Slesvig; fienden var slagen och flydde, man
ville ej tvinga honom till en ytterligare kamp,
en förtviflåd gatustrid. Först frampå aftonen,
då de vilda skarorna hunnit bort, togo dan-
skarne staden Slesvig i besittning.
Då Uffe red genom Dyrehaven, kände han
mycket väl igen stället: här var det han för
två och ett halft år sedan flydde i mörkret,
åtföljd af blott en enda man — nu kom han
hit igen, åtföljd af.-tusen vapenklädda min,
färdiga att lyda hans minsta vink.
Bataljonen marscherade genom Lollfuss, Uffe