och munförråd, och när, såsom ofta hände,
krigsfärden skulle anställas till sjös, blefyo
fartyg och besättning utrustade af de så
kallade skeppslagen. Förmodligen var allt-
sammans blott en beväring för året eller
tillfället, men icke något slags stående här.
Första tecknet till en dylik utgjordes af
lifvakten kring konungens person, dessa så
kallade hofkämpar, berserkar, konungens
män, hvilka ofta i sagorna omtalas. Små-
ningom blefvo dock beväpningen och krigs-
sättet förändrade och så konstiga, att de
fordade en större skicklighet och öfning än
förut. Man började då inse behofvet af
trupper, som voro för yrket särskildt inöf-
vade. I synnerhet visade sig detta, när
tillgränsande stater begynte använda ett
ordentligt och välrustadt rytteri. För så-
dan tjenstgöring hade det fordna svenska
landtvärnet hvarken tillgårgar eller vana.
Det var derför som Magnus Ladulås inrät-
tade rusttjensten, d. v. s. att han bevil-
jade en viss skattefrihet åt den, som till
rikets tjenst underhöll rustad ryttare och
häst. Den så uppkomna truppen var ctt
slags begynnelse till en stående här. Jemte
detta rytteri infördes småningom bruket af
lego- eller, som vi nu kalla dem, värfvade
trupper. Men dessa, vanligtvis främlingar,
voro alltid dyrlegda, ofta opålitliga och äf-
ven i eget land oordentliga ooh våldsamma.
Derför sökte man gifva det gamla landt-
värnet en sådan utbildning, att det ungefär
svarade emot en inhemsk stående här. Så-
dart skedde förnämligast af Wasa-konun-
garne, från stamfadren till och med Gustaf
Adolf; och medlet dertill var ett slags in-
delning.
Egentligen taladt, har vårt fädernesland
haft efter hvarandra tvenne sinsemellan nå-
got olika slag af indelning. Vi vilja i kort-
het teckna dem båda.
Det äldre indelningsverket.
Redan under hedniska tiden gåfvo konun-
garne åt många sina krigare särskilda hem-
man såsom lön eller boställe. Åt mäkti-
gare undersåtar lemnades större jordområ-
den mot vilkor att derför underhålla ett
större antal knektar. Äfven den gamla hed-
niska landtstormen hvilade på den grund
sats, att hvarje större område, härad eller
skeppslag skulle uppställa ett motsvarande
antal stridsmän. I alla dessa inrättningar
visar sig ett bemödande att likasom indela
krigaren på eller efter jorden. Detta fort-
gick under hela katolska tidehvarfvet.
Ännu ett steg i samma riktning blef un-
der samma tid taget genom den nämnda
rusttjenstens införande, enligt hvilken man
kunde betrakta frälsehemmanet eller åtmin-
stone dess frälsefrihet såsom en slags in
I
I
delning, gifven för underhållet af den ru-
stade ryttaren och af hans häst. Längre
fram bestämdes, huru stor hemmansränta
skulle svara mot hvarje ryttare, genom hvil-
ken stadga man än mera närmade sig pla-
nen för ett indelningsverk.
Emellertid gällde detta endast för frälse-
männens rusttjenst. Det cgentliga landt-
värnets krigare blefvo t. ex utkallade om
våren och återgingo hvar till sitt yrke om
hösten, så att nästa år ofta andra trädde i
deras ställe. Inga soldater funnos med be-
stämd lön, bestämda boställen och bestämd
tjenstgöring. Man kunde säga, antingen att
inga soldater funnos, eller ock att alla fria !
RET RR JENRNRAO RIN NMSPRR CIA AG KR NES NSP RA LOAD YE INT MAT
