oo
Ja, dagen är glad, när man efter att i tre
år ha kämpat mot tysken, ändtligen får ge
honom den sista hårda stöten och drifva honom
tillbaka öfver Eidern — dagen är glad, när man
efter årslånga underhandlingar och ett änd-
löst mäklande ändtligen får kasta svärdet i
vågskålen och visa, hvar gränsen befinner
sig — dagen är glad, när man, sedan Danne-
virke legat förfallet och öde i århundraden
och trampats af tyska får och tyska svin, får
återuppföra det igen, sätta skiljomuren i stånd
och kalla Slesvig ett danskt land — ja, då
må man väl säga: dagen är glad, gossar,
hurra!
Skansarne stormades, holsteinarne blefvo
skingrade. Och nu framryckte gardet med de
höga björnskinnsmössorna och dragonerna med
de blänkande hjelmarne — holsteinarne kasta-
des hufvudstupa tillbaka, deras egna dragoner
redo öfver dem, deras egna kanoner kördes
öfver dem, blott för vatt komma hastigt nog
bort och slippa undan danskarne, hvilka som
en allt ödeläggande lavin vältade sig fram
från det brinnande Isted och frå den illa
åtgångna Gryde-skogen samt omintetgjorde
hvarje hinder. De trefärgade fanorna veko
öfverallt för Dannebrogen, likasom nattens
mörker viker för den klara morgonrodnaden.
— Alles ist verloren! ropades med för-
tviflan på alla sidor.
Ett par gånger sökte holsteinarne samla sig
och bryta fram igen, men de blefvo hastigt