SAT enn
allt större massor, likasom hade de vuxit upp
ur jorden — då tappade danskarne modet.
— Vi äro förrådda, fienden har kringgått
oss, ropade några, vi måste gifva oss på nåd
och onåd — slaget är förloradt.
Öfverallt slöto de sig tillsammans och reti-
rerade långsamt; en och annan tog till fötterna
och flydde.
Uffe red fram för att samla dem, hästen
blef skjuten under honom, han kastades då
naturligtvis omkull, men var dock snart på
benen igen; med en afbruten sabel i handen,
med söndersliten uniform och blodig i ansigtet
störtade han in mellan de förskräckta sol-
daterna, han bad, hotade, uppmuntrade dem,
och dock drogo de sig tillbaka. Schleppe-
grell skickade ut några dragonafdelningar, för
att hugga in på fienden, de kunde icke komma
fram mellan gärdesgårdarne och häckarne, utan
blefvo nedskjutna, hästar och menniskor väl-
trade om hvarandra, jemmer och nödrop hör-
des, de röda blodströmmarne blandade sig med
det nedstörtande regnvattnet. Så lät han föra
fram två kanoner, men innan man hunnit
börja skjuta med dem, voro de tagna af fienden.
— Följen mig, soldater, för att taga dem
tillbaka! ropade Schleppegrell; han samlade
några dragoner omkring sig och ämnade göra
ett förtvifladt anfall. Dragonerna ville icke
följa honom. -
— Vi dli nedskjutna, sade de, och det tje-
mar till intet att vi låta döda oss.
-