omm frn XX-—XXÅAEXRERRRRROOOOES
Tjensteålder eller tjenstelämp-
lighet.
I Nya Dagligt Allehanda läste man för
några dagar sedan den underrättelsen, att
tidningen allt ifrån sin början för sig upp-
ställt Ssom en af sina dyrbaraste publici-
stiska pligter, att uppmärksamma orättvisor
vid befordringar och i allmänhet att fram-
hålla maktmissbruk, från hvilka myndighe-
ter, civila eller militära, de må komma.
Vi gnuggade ögonen, vi trodde oss icke
ha läst rätt innantill, vi genomgingo punk-
ten ånyo. Ja, de anförda orden stodo der.
Nya Dagligt Allehanda förmenar sig verk-
ligen framförallt ha uppmärksammat orätt-
visor vid befordringar!
Kommer nu an på hvad Dagligt Allehanda
menar med orättvisa. Det upplyses af
följande tirad i fortsättningen af artikeln:
Hr Generaltulldirektör2n må emot oss söka
få anställda aldrig så många åtal, så vidblifva
vi dock den meningen, att ibland tullverkets
talrika, öfver hela landet utbredda tjenste-
mannapersonal denna betryggande tillit till
rättvisa vid befordringar åtminstone på långt
när icke är allmän. Öm nu detta kommer sig
af missuppfattning af förhållandena eller är
grundadt på en riktig sådan, lemna vi vid
detta tillfälle osagdt. Ett missmod lär emel-
lertid herrska inom kåren, hvilket vi måste
beklaga. Det är ock naturligt, att om den
mångåriga, redbara och anmärkningsfria em-
betsmannaverksamheten ej kan trygga sig vid
att i sinom tid erhålla sin belönivg, så måste
sådant verka ytterst nedtryckande och förla-
mande. Det system, som vid befordringar
inom tullen följes, bar hr Bennich sjelf i sin
skrift till justitiekanslern, vid försöket att för
svara hr Billqvists utnämning, gifvit oss fullt
fog att kalla för lämplighetssystemet eller ett
sådant system, der med fränseende af alla
vanliga tjenstemeriter, afseende endast fästes
på, huruvida personen anses företrädesvis lämp-
lig för den ifrågavarande befattningen.
Mera oförbehållsamt har väl aldrig någon
tidning, som eljest gjort anspråk på att gå
och gälla som en målsman för en stor del
af nationen, bekänt sig till en af de för
statsförvaltningen mest skadliga trossatserna
i den byråkratiska läran, nemligen den, att
vid befordringar skall mera tagas hänsyn
till sökandes pappersmeriter än till deras
verkli,a duglighet för en ledig syssla. Det
framgår alldeles oförtydbart af Dagligt Alle-
handas yttrande att tidningen vill att en
utnämnande myndighet skall mera fästa af-
seende derpå, att en gammal tjensteman får
en belöning, än att staten får sitt arbete
förrättadt på bästa möjliga sätt. Men det
är just ett sådant system som verkar för-
lamande på tjenstemännen. Hvarföre skulle
de väl till redbarheten och fanmärknings-
friheten äfven lägga flit och nit i tjensten,
om det visade sig att det är alldeles till-
räckligt att ha tjenat länge och hunnit en
högre ålder för att vinna befordran? Hvar-
före skulle de, som tjena i expeditionsverken,
väl vinnlägga sig om att raskt och vänligt
betjena den trafikerande allmänheten, när de
såge att den som genom sådana egenskaper
visat sig lämplig för en plats med bättre
inkomster blefve vid utnämningen förbigån-
gen af någon mindre rask och mindre vän-
lig, derföre att den senare hade tjenat läng-
re tid — och kanhända alltid med samma
brist på raskhet och på ett lika litet före-
kommande sätt?
(CHvarje man på den plats, der han bäst
passar, det är den regel som hålles på af
AR AA