-— 000 —
gingo hvar och en till sitt värf, uppsökte
Schleppegrell Uffe och sade till honom:
— Ni fäster väl inte alltför mycken vigt
vid de yttranden, jag nyss fillde. Ni vet
helt säkert, att vi norrmän bliläitt retade och
prata då en hel mängd saker bredvid munnen,
som vi sedan ångra; men slikt bör man ej
bry sig om. Skulle Vår herre behaga kalla någon
af oss till sig i morgon eller i öfvermorgon,
för att inför honom aflägga riikenskap, då
skola vi ej uppträda såsom hvarandras an-
klagare, utan såsom vänner och redlige vapen-
bröder, ty som cen sådan har jag känt och
aktat er. :
Och Schleppegrell tryckto hjertligt Uffes
hand.
Följande dag framryckte hären vidare i
stora kolonner. Solen sken hela förmiddagen,
men en frisk vind från sjön blåste bort dam-
met och hettan. Bland förtrupperna hördes gång
efter annan skutt aflossas, mindre kavalleri-
afdelningar tumlade muntert om hvarandra
framför lederna; stundom sammanträffade de
med fiendtliga skaror, men dessa drogo sig
hastigt tillbaka.
Då man kom till skogsbackarno omkring
Helligbäck, som af fienden voro besatta, bör-
jade ett allvarsammare motstånd. Innan man
riktigt visste deraf, vur striden i full gång.
Danskarne måste framrycka öfver mossar och
träsk, ibland hoppa från tufva till tufva, ibland
gömma sig bakom torfupplagen. Så sköt fienden