odisputabelt att Sverige alårig varit ett er-
öfradt land eller med eröfringens rätt till-
hört någon konung, utan odaljorden fanns
såsom egendom och fri besittning redan in-
nan samhället ordnades och innan konungs-
makten öfver hela riket var erkänd. Jor-
den likasom bergverken har alltså bevisli-
gen från fordom likagom än i dag varit en-
skild egendom. Och när jord senare upp-
odlades och inkräktades från allmänningar,
der ingen särskild eganderätt fanns eller
påstods, tilldelade och bekräftade kronan
naturligen en sådan, såsom utgående från
samhällsordningen, men ej från samhället
såsom egare. All skatt fordrade också fol-
kets fria samtycke, ehuru redan under ko-
nung Magni tid — och ännu mera sedan,
under godtyckligt herrskande regenter —
många missbruk vid skattens upptagande
inrotade sig och sedan konung Magnus sjelf
förbjöd sina länsmän att Yupptaga gärder
mot allmogens viljat. Samma konung ur-
säktade sig hos helsingarne för de utomor-
dentliga pålagor som de hade. betalt af
gunst och ej af pligt, hvilka han ödmjuke-
ligen för Guds skull beder de måtte skon-
samt bedöma och tillgifva4. Geijer, ur hvars
Svenska Folkets historia det anförda nästan
ordagrannt är taget, förklarar vidare att det
är ett falskt begrepp om svensk skattejords
natur som gifvit det förmenta Helgeards-
holmsbeslutet sin vigt. Detta, som ej stöder
sig på historiska eller politiska dokumenter,
framlades uti kungl. kansliet och riåkne-
kammaren i Johan III:s tid utaf en enskild
person Palne Eriksson, som var en konun-
gens ögontjenare — och som en påskrift å
sjelfva skriften at samtida hand, enligt Geijer,
kallar för Cen hufvudljugareX4. Skriften har
emellertid under senare regenter kommit
väl till pass för att legalisera godtyck-
liga gärder som pålagts svenska skatte-
jorden.
Af ålder ha alltså egare af odaljord un-
derhållit den för dem nödiga samhällsord-
ningen, likasom nybyggare på allmännings-
jord genom skatt till kronan endast förvärf-
vat och underhållit ett offentligt erkännande
af sin egendomsrätt eller underhållit ett
slags inteckning hvarför de årligen betalt
afgift. Häraf har man dragit den falska
slutsatsen att kronan alltid varit egare af
grunden, ehuru, om allmänningen förut till-
hörde vissa menigheter, skatten till kronan,
såsom gamla derom förda rättegångar visa,
var ett sätt hvarigenom nybyggaren befriade
sig ur den afhängighet hvaruti han förut
stod till dessa menigheter. Från denna
slutsats, säger Geijer vidare, var det blott
ett steg till en annan, att nemligen skatt-
skyldighet i allmänhet var oförenlig med
full eganderätt till jorden, eller att denna
senare alltid tillhörde den som mottog
skatten; och äfven denna mening har mån-
gen gång i Sverige blifvit både yrkad och
segerrikt vederlagd. Edv. Ehrensten skref
redan i drottning Kristinas senaste rege-
ringsår det förträffliga beviset mot adelns
rättighet öfver förlänad skattejord, seder-
mera tryckt i Stockholm 1769. — I sig
sjelf är denha sats oförenlig med svensk
statsrätt, hvilken ej känner de begrepp söm
i andra länder — t. ex. i England — upp-
stodo ur ett på eröfring grundadt länsvä-
sende4. Begreppen frälse och ofrälse, eller
skattfrihet och skattskyldighet till kronan,
antyda således blott att den ena försva-