— Majoren fann sig föranlåten att lägga
benen på ryggen, för att ej falla i fiendens
händer; det är säkert första gången något
sådant händt er? sade presten.
— Men det är också första gången jag har
kämpat mot danskarne, svarade Uffe.
— Ja, pappa, du må tro, de fingo stryk, så
att det förslog, ropade den yngste af gossarne.
— Du borde sjelf ha fått litet med af den
sorten, för det du slog sönder fönsterrutan,
min gosse, sade modren, och denna tillrätta-
visning stäfjade i någon mån den unge seger-
herrens glädje.
Efter aftonmåltiden måste de bryta upp,
ty klockan var inemot nio.
— Låt mig nu se att ni helsar på mig ännu
en gång medan ni är här på trakten, sade
presten till Uffe; ty i dag har jag pratat hela
tiden, men nästa gång skall ni berätta, och
då vill jag vara åhörare.
Detta var prestens vanliga afskedsord till
sina gäster, men aldrig hade det händt att
han nästa gång infriat sitt löfte.
Det var en herrlig sommarafton; månen
hade nyss gått upp, han syntes som ett väl-
digt eldklot vid horisonten.
— Just så der såg månen ut för jemnt en
månad sedan, då jag och Rye stodo bredvid
hvarandra och betraktade honom. Rye var
då mycket underlig till mods, likasom anade
han, att han såg denna syn för sista gången
här på jorden.