Nedstämd och förargad som Uffe länge varit,
gaf han nu ändtligen luft åt sin harm.
— Usch, otäcka djur! ropado hän och slog
till hunden, så att denne gnällande och tjutande
drog sig tillbaka och sökte skydd hos Nanna.
Nu blef Nanna ond.
. — Fy, hur kan ni vara så elak mot den
stackars hunden? sade hon, hvarpå hon lutade
sig ned öfver denne och klappade horom, sä-
gande: stackars Robert, kallar han dig för ett
otäckt djur?
— Robert! Robert! utropade Uffe, i det han
sprang upp frän stolen; är detta Robert?
. — Ja, hvem skulle det annars vara? frågade
Nanna,
— Jag trodde att Robert var en men-
niska...
En tung sten hade fallit från Uffes hjerta.
Nanna brast ut i ett klingande skratt —
Uffe hade aldrig förr hört någon skratta så
vackert — och sade:
— Nej, för all del, nej, detta var lustigt,
må jag säga... Robert, hör du, han trodde,
att du var en menniska... Ja, då undrar jag
visst inte på, att ui tyckto han såg otäck ut!
tillade bon, vänd till Uffe.
Nanna började åter skratta.
— Men hur i all verlden har ni kunnat
falla på den tasken utt Robert skulla vara
en meösniska? frägade hon vidare.
— Ni sade ju hela tiden than4, när ni talade
om hunden, och det brukas inte på vårt språk,