oo RV
hemmet stod ännu för hans tanke omgifvet af
vissa mörka skuggor, och huru mycket han
än längtade i synnerhet efter sin mor, kände
han dock just ingen böjelse för att upplifva
gamla sorgliga minnen. Men ett par dagar
sednare mottog han ett kort bref af följafide
innehåll:
Min käre son! i
Kanske känner du icke en gång min hand-
stil, ty ett så underligt förhållande har det
ju blifvit oss emellan. Om du tänker att hav,
som icke ville kännas vid dig i din ringhets
dagar, nu nog skall göra det, sedan du vunnit
mycken ära och mycket beröm, så har du rätt
att tänka så. Dock — jag vet att du är en
bättre son än jag fader. Blott det vill jag säga
dig — ty det tränger sig fram med en sådan
kraft att jag ej längre kan hålla det tillbaka —
stt du är i mina tankar bittida och sent, du
är mitt ljus och min glädje på denna jord.
Jag vet icke, huru jag skall riktigt kunna
tacka Gud för dig, ty allt hvad jag drömde
om i lifvets morgon, men aldrig fick utföra,
det har han gifvit mig uti dig nu i mitt lifs
afton.
Vill du komma hit och besöka oss, så är
du hjertligt välkommen, men vill du hellre
stanna derborta, tills du fullbordat ditt värf,
så är äfven det godt och bra. Gud har så
rikligen välsignat mig i dig, att jag är säker
om att han till sin öfriga godhet mot mig
också skall ligga den nåden attlåta mig ännu