— Nå, min gosse, hvad sitter du och grubli-
serar på?
Det var major Amstrup. Uffe helsade på
sin gamle, faderlige vän med alla tecken till
den lifligaste glädje.
— Det var då väl, att jag kan göra dig en
smula glad, sade majoren. Du såg så funder-
sam ut, att jag blef rädd för att det icke stod
rätt till med dig. Jag trodde annars att, när
man blifvit major vid så ung ålder, borde man
icke kunna lägga band på sin förtjuening?
— Hvad menar du med detta?
— Jaså, du vet det inte ännu? frågade
majoren leende; för tusan! jag är alltså den
som först meddelar nyheten. — Du ser ut som
om du inte trodde mig. Men sannt är: det,
och jag kan gerna svära och förbanna mig
derpå, om du så vill; ty jag har hört det af
generalen sjelf, jag kommer just nu ifrån honom,
och han berättade för mig att utnämningen
i dag blifvit honom delgifven af krigsdepar-
mentet.
— Det öfverraskar mig i sanning, utbrast
Uffe,
— Det öfverraskar mig mera att de inte
ha gjort dig till kommenderande general, ty
vi få ändå aldrig det tyska packet drifvet
ur landet, förrän du blifvit ställd i spetsen
för hären.
— Hagornas tid är förbi, yttrade Uffe.
— Hur kan du komma fram med sådant
dumt käringprat? ropade major-n med hetta.