-— JAM
Fram på eftermiddagen bröt han upp. Han
skulle begifva sig öfver till Fyen, för att se
om sin egendom, Brobygaard. Uffe följde honom
ned till färjan. Då kaptenen gått ombord på
denna, gjorde han ett ytterligare försök att
fresta Uffe, men denne förblef ståndaktig.
— Nå, så reser jag väl ensam, sade kap-
tenen. Jag tänker annars, att konstnärerna
komma att skratta åt mig dernere i Kom, när
de få se mig gå der och gapa på basiliskerna
och Caprifolium och all den öfriga galenskapen,
som de hittat på dernere. — Farväl, farväl!
Färjan gled långsamt bort, kaptenen fortfor
att vifta med hatten, så länge han kunde se Uffe.
General Ryes död, det sista sammanträffan-
det med Zimmerthal och slutligen samtalet
med kapten Roslin hade verkat nedslående på
Uffe. Det glada jubel, hvarmed segern vid
Fredericia uppfyllt honom, hade gifvit rum för
en viss sorgsenhet och förstämning. Genast
efter slaget hade han skrifvit några rader
hem, för att underrätta sina kära om att han
hade lif och helsa i behåll, men nu ville han
lemna dem en utförligare beskrifning öfver
huru alltsammans gått till. Detta bref skulle
hållas i en munter och upprymd ton, men
det var ingen lätt sak för Uffe, ty han be-
fann sig vid dåligt humör. Han satt med
papperet framför sig, men i stället för att
skrifva, ritade han allehanda streck och figurer.
Då slog någon honom på axeln helt plöts-
ligt, och en hög röst ropade: