— Det kan ni vara lugn för; jag vet nog
att välja mitt kärn-folk.
— Och herr generalen sjelf följer natur-
ligtvis med?
— Ack! nej, suckade Rye; jag måste, ty-
värr, stanna här, det gäller, som sagdt, att
inbilla fienden, det vi allesammans äro qvar
här, och detta är ott så svårt uppdrag att jag
ej törs anförtro det åt någon annan än mig
sjelf. Får Prittwitz veta att endast enringa
återstod af kåren stannat här, så öfverfaller
han först denna och nedgör densamma, der-
efter marscherar han ned till Fredericia samt
lägger sig derutanför och hindrar oss således
från att förena oss med dervarande trupper.
Nej, jag måste stanna, tillade Rye i sorg-
gen ton.
Ätven Uffes glädje förbittrades i någon mån
af underrättelsen om att Ryo icke skulle med-
följa. Han hade fattat en innerlig tillgifven-
het för sin kloke och modige förman, och han
trodde att allt skulle gå mindre väl, om Rye
sjelf var frånvarande.
De bataljoner som skulle öfverföras voro
samlado på Helgenes. Men der blåste en
stark vestlig storm, och transportfartygen kunde
icko en gång lägga riktigt till, emedan haf-
vet var alltför mycket upprördt. Soldaterna
visste icke hvåa:t de skulle taga vägen, de
trodde att resan gällde Fyen och att de der skulle
han igqvarteras ibyarne. Uffe var högst orolig,
iakttog med den mest spända uppmärksamhet