En orimlig tankeparodi i ett slikt läge; men
jag var i den sinnestförfattning, att jag tyckte
mig vilja ropa dessa ord ut i verldsrymden.
Ännu alltjemt ryckte den arme professorn
i sitt snöre.
Gasklaffen förblef orubblig:
Jag hade stuckit fram mitt hufvud ur kap-
pån och såg till min blygsel, att våra båda
qvinliga reskamrater hade föregått oss män
med detta modiga exempel, och att de, fastän
bleka och slutna, liksom under inflytande af
en förtrollning, stirrade mot de fräsando blix-
tarne, systerligt hållande hvarandras händer.
Vi voro midt i åskmolnet. Ingen af oss
talade ett ord. Professorn kastade af sig sin
kappa och bredde den öfver båtshakarne ; der-
efter började han ånyo att syssla med sina
tåg, Vi kände en tryckning i ögon, öron och
näsa, som ville blodet frusta ut ur alla pörer.
Universum rundt omkring oss stod i lågor.
En blixt... två, tre. De hväste genom nat-
ten, så nära oss, som ville de i hvarje ögon-
blick genomborra 038 och vår ballong med
sina spetsiga eldtungor. Under tiden skrällde
åskan med ett dån, som kom våra knän att
bäfva, våra tungor att stamma — hvad, det
vet jag icke!
Till och med professorn utstötto ett fa-
sans rop.
Högrel Högre! Utan uppehåll högre, det
tomma intet till mötes!
Och åter rasslade blixtarne omkrifig oss,
åter dånade åskan — ljus och natt i oafbru-
ten vexling. Under oss tycktes stormen brusa,
och öfver våra hufvuden blänkte det som mil-
lioner stjernfall i rasande virrvarr.
Vi voro stumma gom bildstoder.
Plötsligt föll det som fjäll från våra ögon.
Vi flögo uppåt i en atmosfer af underbar klar-
het. Vi hade passerat åskmolnet och simma-
de nu i månljusets milda strålar, beskådade
af de eviga stjernorna. Djupt under oss sågo
vi ännu blixtar och hörde ännu åskans dofva
rullande. ä
Men vi hade ingen rätt att andas friare.
Gasklaffen var ännu. alltjemt stängd, och vi
hade ingen utsigt att komma lefvando tillbaka
till jorden, Gasen trängde ur ballongen, och
vi kände oss nära döfvade; stundtals grepos
vi af svindel och det gick rundt för våra ögon.
Högre! Högre! Vår resa kunde endast
slutas med döden. Djupt under oss skulle
man några minuter derefter upplocka våra
krossade lemmar, ty hvarje veck på ballongen
vam försvunnet, han syntes spänd och upp-
blåst och vacklade som en drucken hit och
dit. Fem minuter ännu, och ballongen måste
brista. Qvinnorna bådo — männen snyftade.
Plötsligen kastade professorn rock och vest
af och drog i hast af sig sina stöflor. Utan
att säga ett ord, äntrade han upp i tågverket
och klättrade med ekorrens snabbheti höjden,
utan annat medel än sina båda händer, — det
enda som skyddade honom från ett fall ut i
i
Å
j
universum. Med hvilken andlös oro följde vi l
ej hvarje häns rörelse, der han svingade sig
allt högre och högre upp, tills han slutligen
försvann under ballongens oerhörda hvalf. Då
grepo vi oemotståndligt hvarandras händer och ;
sutto i stum förbidan, läsande hopp och fruk-
tan i hvarandrags dödsbleka ansigten.
Förfärliga minuter! Do föreföllo oss såsom
årtionden! — — — :
Adle man! Der är han! Himlen välsigno
honom! Han har räddat oss. Vi sågo hans
gestalt långsamt glida ned utefter tågen och
vi lyfte oss på tåspetsarne liksom för att upp-
fånga honom i våra händer. v
Sakta — långsamt — äntrade han ned —
och i ett nu famnades han under ett obe-
skrifligt, jublande glädjeskri-af tio mennisko-
armar. Alla greto.
Ballongen sjönk långsamt och säkert —
djupare och djupare — genom skyar och moln,
genom de sista flockarne af det urladdade
åskmolnet, En mild vestanvind tog oss i sin
vård, och förde oss genom den svala, mån-
beglänsta rymden allt närmare och närmare
vår moder jorden, tills vi, under oss tyckte
0ss urskilja små blinkanda ljus och vaggande
träkronor. Ändtligen bestego vi land icke
långt ifrån er jernvägsstation och glömde snart
i en djup sömn de fasansfulla timmar, vi upp-
lefvat bland molnen,
Vi hade icke bragt någon helsning till man-
nen i månen, vi hade icke seglat öfver nå-
gon stjerna; och stötte icke något hål i jor-
den vid vårt nedstigande. Men vi voro fär-
diga att kyssa marken, som vistodo på; och
förr än vi som bevingade själar återigen an-
träda den hemlighetsfulla. resan in i evigheten
ha vi kommit öfverens att icke än en gång
fresta ondarnes (SONY