SOM CUL Hallb UUSBIN UUMNIVS BYGLINGL UVIUKTIUS
dem. Dortill kom, att. gasen strömmade ut
från den i blodröd glans skinande ballongen
och tvang oss att vända våra hutvuden utåt,
der våra blickar endast mötte den djupblåa
rymden, Då ljöd ett rop, som plötsligt rikta-
de våra ögon uppåt.
Ballongen var svart!
Hvar och en af oss darrade i ett ögonblick
från hjessan till fotabjellet. Allmän tand-
hackniog! Vi väntade i hvarje ögonblick att
få se ballongen gå upp i lågor. Professorn
log med filosofiskt lugn och försäkrade att
allt var i ordning, men drog likväl för att
lugna oss, i det snöre, som förde till gasklaf-
fen, och vi sjönko långsamt några bundra al-
nar. Vi andades lättare. Drifna at en stark
luftström, fögo vi hastigt vesterut med rak
kurs på ett berg af silfverglänsande moln,
son med svindlande fart kom emot os3. Det
tycktes, som om vi skulle krossas mot det lik:
som mot en klippvägg, Men innan jag ens
hunnit göra denna tanke klar för mig, voro
vi midt inne i molnet, och det var så tjockt,
att vi icko kunde. se sex steg framför oss.
Intet luttdrag förnamsg, och ballongen tyck-
tes stå stilla, lemnad att följa molnets rörel-
ser. Professorn, gom i ordets stränga bemär-
kelse hade vårt lif i sin hand, frågade oss,
om vi ville beskåda molnet uppifrån eller
nedifrån. Vi af det starkare könet voro icke
på det klara med våra tysta öfverläggningar,
då damerna med en inun svarade: Uppifrån!
Professorn upplyste till vår förvåning, att bal-
longen, som i detta ögonblick tycktes stiga, i
sjelfva verket var stadd i sjunkande, Till
bevis härpå kastade han ut en pappers-
kula i luften och denna förblef nästan i rak
linie med korgen, ett bevis på att vi hastigt
sänkte oss. Nu tömdes några säckar sand,
hvarvid professorns famulus begick den oför-
sigtigheten att kasta en hel säck öfver bord.
Gud nåde det lefvande väsen, på hvars hjes-
ga detta budskap trän höjden månde fallit!
Uppåt gick det nu ånyol Vi passerade åt
skilliga temperaturer i flygande fläng. Plöts-
ligt fördes vi af en stark luftström mot öster
och gledo ur silfvermolnet in i en omätlig
aftonrodnad. Solen gick ned. Man såg den
ena skuggan efter den andra smyga sig öfver
den gamla jordens anlete, som mörk och dy-
stor tycktes svepa in sig in i sin nattdrägt,
och till slut - spanade ögat endast ett svart
hål — en öde Tartarus.
En timme förgick. Vi superade och pra-
tade. Vår varma andedrägt - ringlade sig i
små moln genom den klara, tunna och kalla
atmosferen. Men det muntra skämtet stocka-
des i halsen, då professorns biträde fäste
vår uppmärksamhet på ett hastigt annalkande
åskväder, bestående af mäktiga molnlager af
blekgrön färg, Utan att särskild omröstning au-
sågs af nöden, uttalade sig nu den allmänna
meningen för att anträda återfärden till hem-
met, Som låg slumrande i djupet under os3.
Nattvinden började dessutom blåsa allt kal-
lare. Professorn drog i klaffsnöret, för att
släppa ut gasea.. Han - drog ännu en gång
och starkare, men — förgätves. KRlaffen rör-
de sig icke. Vi fattade icke strax hvad det
var fråga om, men då han fortfor att rycka
med stigande häftighet och hans ansigte bör-
jade uttrycka oro; frågade jag honom med
hyckladt lngn:
sÄr något i olag?
sJag fruktar det! .
Då en lärd luftseglare säger: jag fruktar,
så gör det på passagerarne samma intryck,
som då en fartygsbefälhafvare gifrer befall-
ning att 1 ! 8
Midt inne
funnos vis
grep instir
hade vid
höjd en
rättal Redan på t 1
ta pusten varit pressad ur lungorna.
Klaffen rör sig icke, men jag skall strax
ställa allt i ordning! utbrast vår professor,
drorna svällde på hang panna och stora
svettperlor hängdo i hans ögonbryn.
Han ställde det icke strax i ordning.
Han ryckte och drog och slet och under ti-
den stego vi allt hastigare, hvarje ögonblick
närmande oss den gröna kanten af åskmolnet,
som redan börjat i alla riktningar utsända
sina blixtar likt fräsande eldormar, medan det
bedöfvande, hjertskakande åskdånet rullade
genom rymden.
Strax derpå seglade vi in i eldhafvet. I
korgen hade; vi bland andra redskap några
båtshakar af jern, afsedda att begagnas vid
nedstigandet till att bugga fast i träd och an-
dra föremål. Här åter voro de mycket far-
liga pjeser, såsom ledare af elektriciteten.
Förfärliga fem minuter! Man säger, att i
lifvets sista ögonblick, innan den tunna slöja bru-
stit, som skiljer oss från evigheten, hela det
förflutna lifvet står for den döendes blick, likt
ett panorama af lidanden och fröjder, åter-
spegladt i den sista tåren, Vi upplefde en
sådan oboskriflig minut, Vi sänkte våra huf-
vuden och höllo handen för våra ögon, vän-
tande i hvarje ögonblick att trån himlens por-
tar förnimma budskapet: Stoft skall du äter
varda! För min del hörde jag under de
fruktansvärdd ögonblicken ingenting annat än
åskans dån, och omedvetet kom jag att tänka
på Heines odödliga rader:
one.