med korslagda armar fram och tillbaka på
golfvet. Tankarne korsade hvarandra i hans
hjerna, och han kunde icke finna någon ro.
Så var det då sannt! Ty hade hela den öfriga
verlden sagt det, skulle dock öfversten ha
svarat att det var lögn, men nu hade kungen
sagt det, kungen — ja, då måste det vara
sannt. Alltså hade det inträffat, som öfver-
sten under hela sednare delen af sitt lif så
innerligt önskat, men aldrig hyst den ringaste
förhoppning om: hans son hade utfört det
storverk, som försynen ej förunnat honom
sjelf att utföra. Huru det hade skett, ja, det
begrep öfversten icke, det var för honom en
olöslig gåta; men det gamla familjnamnet
skulle icke försvinna i glömskans flod, det
hade åter framträdt med ära, och den som
fört det fram, det var den dumme, sömnige,
tafatte Uffe!
Alltsedan sin ungdom hade öfverstecn icke
drömt så lyckligt, som han drömde denna natt.
Han tyckte att han åter var ung, blodet pul-
serade lifligt i ådrorna, med dragen värja
framryckte han i spetsen för sitt folk, Byron,
den store Byron gick vid hans sida, fanorna
svajade och trumpeterna ljödo gladt, de drogo
från Missolonghi i strid mot turkarne, kano-
nerna började dundra — och så vaknade öfver-
sten och fann sig ligga i sin säng. Han
gnuggade sig i ögonen och var helt yr i
hufvudet.
— Ack, det var blott en dröm! suckade