mer inte bort någon. Damerna åtminstone
tycka nog som hertiginnan: att den ståtliga
figuren ger dem rik ersättning för den fula
masken, som de alls inte bry sig om att se
på. Kommer så dertill, att man får beundra
ett dels utmärkt, dels godt spel, trogna och
eleganta kostymer och en förträfflig mise en
scen, för att nu inte tala om alla de spän-
nande och nervskakande scenerna, så är det
ju helt, naturligt att Skrattmenniskan har
publik, och en mycket stor publik.
Styr man kosan till Alhambra-teatern, fin-
ner man åter de allra gemytligaste Hvar-
dagsmenniskor på scenen och fullt med skratt-
menniskor i salongen. Rolerna äro ombytta!
Och de, som agera lugna skrattmenniskor,
med det der stereotypa leendet, gentemot
Hvardagsmenniskorna, få under efterpjesen
Prios Kille och fröken Wira (som i dag
firar sitt silfverbröllop med publiken) spasmo-
diska anfall, urartande till högljudda gap:
skratt. Och det är inte underligt, ty kort-
kungen och hans hof äro då de trefligaste och
gladaste menniskor, man kan träffa tillsam
mans med. De bli nog hvardagsmenniskor
här i Stockholm! — Nog finns det såluu-
da menniskor som skratta på Djurgårds-
teatrarne!
Apropos menniskor, så tänker väl Djur-
gårdsteaterns styresman, att den ena menni-
skan kan vara lika god som den andra, och
ämnar, äfven han, till ombyte, låta ett godt
skratt åter ljuda i sin vackra salong, och för
att vara riktigt säker på att det skall lyckas,
ämnar han äfven på sin scen presentera en
samling Hvardagsmenniskor, som der kom-
ma att passera revy i fem akter. (Det blir
en annan femma det! skulle en göteborgs-
witzare helt säkert infaila.) Se här de men-
niskor hr Zetterholm ämnar presentera: Abel-
Holmqvist, fru Abel-Klefberg, Falk-Callmen,
Fleming-Thegerström, Adolf-Bergström, Betty-
Weselius, Mari-Lilja, Basse-Brundin, fru
Basse-Hodell och fröken Pihl-Paul — en hän-
delse, som ser ut som en tanke!
Men publiken kan väl ledsna på att oupp-
hörligt se bara menniskor (vargen i Skratt-
menniskan bara hör man) tänker direktör
Zetterholm, en gammal praktikus med afse-
ende på publikens smak, och till den ändan
ämnar han äfven låta djurverlden komma till
heders. (Alldeles i sin ordning på Djurgårds-
teatern, infaller vår göteborgare.) Det glun-
kas nemligen om att han kommer att låta oss
få se en dansande isbjörn, som skall vara
alldeles otroligt rolig. Till förekommande af
allt missförstånd, skynda vi att upplysa, att
det är ingen mer och ingen mindre än h. m:t
Jackson Haines, som i sin uppfinningsrika
hjerna komponerat ett nytt nummer till sitt
program, i hvilket han uppträder, iklädd en
isbjörns ludna skepelse. Mätte han bara inte
lära ut konsten att åka skridsko åt andra två-
fotabjörmar; de kunna nog springa ändå! Vi-
dare glunkas om, att en viss, mycket söt
SExtravagant fru snart åter skall visa sig,
men för att hon icke skall behöfva vara en-
sam om att begå extravaganser, lär hon då
ämna presentera en väninna, En fru, som
låter raka sig! För de båda fruarna är det
inte otroligt att Regementstrumslagaren,
svag för könet som han är, stiger upp och
gör honnör.
Tre ting äro alltid vissa, tänkte hr Ha-
qvinius, ruskade upp sig ur sin och sällska-
pets månadslånga dvala (n. b. från publikens
sida sedt), lät städa upp hr Hammers som-
marteater — hr Hammer, såsom rangerad karl,
har också en sådan, och den är belägen i
Humlegården — och bjuder i morgon på att
stiga in i Skogvaktarstugan, der man kan
få förnya bekantskapen med veteranen Fels-
heims husar, som är mycket musikalisk af
sig och som dessutom alltid åtföljes af en
mysket näpen page och en mycket tokrolig
guvernör, för att nu icke tala om Der alte
Frit2. Det hviskas vidare om att i bakhåll
på denna scen lurar ett mycket älskvärdt par
Prios Pippi och fröken Fiffi (slägt på långt
åll med paret Kille-Wira på Alhambra tea-
tern) för att tjusa, tjusa karlarne, Man
hviskar också om, att Skogvaktarstngan ge-
nom ett helt vanligt teaterehangement kom-
mer att vändas ut och in på, hvarvid man
oförhappandes befinner sig I lotsens stuga,
som annars lär vara belägen vid Stora Bält
och genom hvars dörr man lär komma avt få
se en skymt af tåget öfver Btora Bält, glor
vyrdigt i åminnelse. Pjesen, författad af sig-
naturen Bias, lär vara i den högre stilen
och handlingen spelar åtminstone under det
besagde tåg som bäst pågår, eller så der
omkring. Den som lefver — och hinner med