EP
Faster Malena såg upp, då hon hade slutat
läsningen. Fru Hjelm satt med hopknäppta
händer och tårar i ögonen, som om en syn
från himlen hade uppenbarat sig för henne;
öfversten hade ett eget stelt uttryck i an-
sigtet, likasom hade han icke riktigt förstått
hvad som lästes, likasom väntade han att det
skulle komma mera, för att förklara hvad han
redan hört.
— Har du begripit det här? frågade faster
Malena derför. Kungen har utnämnt Uffe till
kapten med egen mun och hängt Dannebrogs-
korset på hans bröst med egen hand. Hvem
fick ändå rätt till sist, du eller jag?
Det hade visst varit bäst, om faster Malena
en smula modererat sin segerglädje, ty då
hade hon kanske fått njuta mera deraf. Nu
blef hennes lycka något förbittrad. Ofversten
gade nemligen med ett hånfullt leende:
— Ja, hvem kan veta, huru mycket af
detta är sannt? Det är väl en af deras van-
liga lögner; kanske har Palle Löve eller någon
annan af Uffes vänner diktat alltsammans.
Vreden framkallade en mörk rodnad på
faster Malenas kinder, och hon utbrast:
— Du är den mest orim...
Men lyckligtvis kom hon i samma ögon-
plick ihåg, huru deras sista ordvexling slutat.
Hon afbröt sig derför i tid och sade i en
så mycket som möjligt lugn ton: i
— Ja, ja, min vin, det lär väl snart nog