Unga Sveriges framtid. Enligt hvad vi sett uppgifvas, lärer det vara icke mindre än sjuhundra ynglingar som vid nu anställda mogenhetsprof vid våra skolor befunnits lämpliga att hädanefter ligga vid akademien i stället för att såsom förut gå i skolan. Då man besinnar att hela antalet af lärjungarne vid våra elementarläroverk utgör omkring tretton tusen och att detta antal de sednare åren varit i ständigt stigande samt att resultatet af dessa läreverks verksamhet varit så lysande, att de kunnat på ett enda år leverera omkring gjuhundra individer, utrustade med så stora kuaoskaper och framförallt med så stor skriftställareförmåga, som nu fordras af våra studenter innan de få inträda inom den högre lärdomens hesperiska trädgårdar, så mäste man i sanning beundra ett land med endast fyra millioner invånare, som kunnat inom sig rymma ett så stort mått af mogenhet i vetande och skriftställaretalang; och då granskandet af dessa studentscripta ju anses för en handling cf så stor vigt, att de, om vi ej bedraga oss, läggas inför sjelfva ecklesiastikministerns ögvr, så kunna vi lätt föreställa oss hvilken hög grad af tillfredsställelse han skall känna, då han finner landets ungdom till den grad pesjälad af stora id6er och fosterländska tankar som dem hvilka, vi föreställa oss så, äro till finnades i alla dessa krior, hvilka ju äfven till yttermera visso bevaras för efterverlden. Om derför lärdom och bildning vore det enda af de mål, gom med det stora samhällsarbetet afses, så skulle man med allt skäl kunna utropa: Lyckliga Sverige! Dig väntar en stor framtid; ty intet annat land innesluter proportionsvis till folkmängden så mycken lärdom som dult Vi bekänna dock att för oss utgör det nu vunna lyckhga resultatet af de szednare årens verksamhet inom våra skolor, en verksamhet hvilken man för öfrigt måste lemna allt erkännande, en anledning ej endast till glädje öfver de lysande framgångarne, utan äfven till betänksamhet i afseende å hvad som kan blfva följden deraf. Det är nemligen ett faktum som ej kan bestridas, att den bildning som lemnas i våra elementarläroverk nästan uteslutande afser att göra alumnerna lämpliga till embetsmän, och då man väl måste förutsätta att hvar och en helst väljer den bana, hvartill han bäst duger, så är det väl all sannolikhet för att det öfvervägande flertalet af dem som lemna våra skolor för att inträda vid akademien hafva för afsigt att komma fram på embetsmannabanan. Då nu antalet af dem, Hvilkas bildning och vanor göra dem till aspiranter på embetsmannabanan, på de sednare åren ökats så oerhördt, måste naturligtvis ett af tvenne inträffa: antingen måste staten vara betänkt på att skaffa sig embeten motsvarande den stora mängden af aspiranter eller också måste utan tvifvel följden blifva den, att det inom kort i landet uppstår ett andligt proletariat, som är allt annat än önskvårdt och hvars följder kunna blifva fullt ut lika vådliga eom det arbetareproletariat, hvilket så länge utgjort föremål för våra statsmäns omsorger. Det andliga proletariatet är så mycket vådligare för samhället som -de, hvilka i vårt land bringas till denna punkt, på sätt och vis kunna sägas af staten ha blifvit lockade i en fälla.