RV förbjudet att sjelf angripa fienden. De slesvigska bönderna kunde allsicke förstå, huru detta hängde tillhopa; ofta kommo de och aumälde att i den, eller den byn befann sig en liten fiendtlig truppafdelning, som med lätthet kunde tagas, och så fingo de till svar: — Tyst, låt oss slippa veta något derom; vi få ju i alla fall ingenting göra dem. En varm augustidag var Uffe ute med en mindre rekognoscerings-trupp. Han skulle undersöka om fienden förehade något, men för öfrigt hade han strävga order att icke anfalla fienden, utan i den händelse han mötte honom låtsa som om han icke såg honom och skyndsamt draga sig tillbaka. Solen brände starkt, och det var besvärligt nog att knoga med den tunga packningen än öfver ängar och åkrar, än öfver gärdesgårdar och diken. WSoldaterna knotade öfver att de skulle uthärda alla dessa strapatser och ändå icke få lof att skjuta en enda tysk; det var ju blott möda utan uppmuntran, menade de. — Nej, annorlunda gick det till, då vi voro med löjtnanten i Böffelkobbel-skogen; der fingo vi skjuta så att det förslog. Uffe tröstade dem med att om de väntade tålmodigt, skulle nog de lyckliga dagarne återkomma. Några pickelhufvor visade sig på afstånd. Uffe förde hastigt sitt folk ini en liten skogsdunge der de kunde vara osedda och påminde